24 november 2009

vemod

Det är så mycket i min vardag som jag tycker är sorgligt och vemodigt.

Jag blir ibland rörd till tårar när Pluttskrutten blir så entusiastisk över mat hon tycker om eller när hon hoppar till av glädje när hennes mormor kommer. Det är vemodigt att Lilla räkan måste våndas över storbarnsproblem. Jag blir ledsen av att se gamla människor gå ensamma i affärer. Likaså när jag ser barn som går till skolan.

Varför måste jag hålla på såhär? Det är ett handikapp!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar