31 december 2007

Åsa och Leif

Såhär dagen efter förstår jag inte riktigt hur jag kunde bli så ledsen igårkväll. Började läsa Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". (Läs den!! Åh vad bra den är.) När jag läste första kapitlet tänkte jag inte så mycket på att det var sorgligt men sedan, när lilla räkans pappa och jag pratade lite, började jag gråta som besatt. Även om situationen för Åsa och hennes pappa Leif var helt annorlunda än för lilla räkan och hans pappa drog min hjärna paralleller. Jag tror det är den där gränslösa kärleken som finns mellan lilla räkans pappa och lilla räkan, att lilla räkan älskar sin pappa så besinningslöst och faktumet att när allt kommer omkring är sin pappa allt lilla räkan har. Precis som Åsa och Leif. Men lilla räkan har mig också, tänker jag förstås, men ändå. Ibland vet jag inte vad han skall med mig till. Jag har bara dykt upp i hans liv. Jag ryar och slänger ut gamla möbler och inför regler och tycker en massa.

Men vi har ganska kul lilla räkan och jag också. Och jag säger till honom hela tiden att jag älskar honom, jag hoppas han förstår det. Förhoppningsvis kommer han iallafall ihåg det när han blir lite äldre.

28 december 2007

hemmet och barnen

Såg en del av en intervju med Sven-Bertil Taube igår, reportern undrade om hans föräldrar var jämställda. "Jaaa, då" svarade Sven-Bertil, "de var ju aktiva skapande konstnärer båda två". Men sedan kom det: "Fast Astri tog hand om hemmet och barnen, så hennes konstnärsskap fick förstås stå tillbaka. Men det fanns en ömsesidig respekt mellan dem". På frågan om han själv varit en närvarande far svarande han nej beträffande sina äldre barn och ja beträffande de yngre. "Fast Mikaela (hans fru) tar hand om hem och barn."

Suck. Jag blir så trött. Nu borde Sven-Bertils generation inte längre vara den normgivande, men jag ser inte att det skett någon större förändring. En manlig bekant, jämnårig med mig, är så stolt för att det viktigaste för honom inte är att hans barn är duktiga i skolan utan att de är lyckliga (för så tänker inga andra föräldrar, eller?). När en av mina smarta väninnor frågade honom om han varit pappaledig med sina två barn svarade han "nej, nej, nej, JAG kan inte vara borta från jobbet".  Nähänä. Världen kommer aldrig aldrig aldrig att förändras om normen skall fortsätta vara som på Evert Taubes tid.

27 december 2007

inte sova

Så var jag tillbaka i stan. Trots omsorg från rara släktingar är det lite skönt att vara i hemmets lugna vrå igen. Det är bara det att jag är ensam hemma. Har vant mig så fort vid att alltid ha lilla räkan eller lilla räkans pappa i närheten. Med detta följer oförmågan att somna om sedan tidningen gjort sin krasch-och-bang-landning på hallgolvet. Så nu sitter jag vid datorn och sneglar ut genom fönstret. Dött ute på gatan. Ingen action ens vid det dygnet-runt-öppna taxifiket. Det lyser i ett fönster på andra sidan gatan. Om det är någon som glömt ett lyse på eller om det är någon broder eller syster som inte heller kan sova såhär på morgonkröken lär jag aldrig bli varse.

21 december 2007

Lilla fina S

Idag var det avslutning i lilla räkans skola. Innan själva avslutningen i aulan med uppträdanden och allsång (där jag såklart grät en massa, finns inget som gör mig så blödig som dagis- och skolavslutningar) hade lilla räkans fröknar ordnat julfrukost för alla barn, syskon och föräldrar i klassrummet.

Lilla räkan, lilla räkans pappa och jag hamnade vid samma bord som lilla S, en flicka i klassen som jag tror är lite kär i lilla räkan (jag förstår henne). Hennes pappa kunde inte vara med på avslutningen och som hon sa: "min mamma kan inte komma för hon bor inte i Sverige; jag ska träffa mamma i sommar och hon har sagt att jag ska få en kattunge då". Stor klump i halsen. Tanken hur jag skulle känna om jag hade ett barn som bodde på andra sidan jorden gjorde mig nästan yr. Sedan sa lilla S till lilla räkans pappa och mig: "Ni får inte göra lilla räkan olycklig." "Lilla S", sa jag, "vi försöker att inte göra honom olycklig". "Men", sa lilla S, "jag menar att ni får inte skilja er som min mamma och pappa". "Nej, det ska vi inte", sa lilla räkans pappa. Turligt nog var det dags att trava till aulan, annars hade jag nog börjat gråta där i klassrummet.

Har gått och tänkt på lilla S och hennes långtbortmamma och ensamma pappan hela dagen. Lilla S är på många sätt väldigt lik mig som barn, både till utseendet och till sättet, iallafall innan jag - som så många andra flickor - insåg att omvärlden inte tycker att man är fantastisk och bäst hela tiden, att man måste hålla tillbaka sina åsikter och att det inte är fritt fram här i livet. Lilla fina S, jag vill krama dig hårt och säga till dig att du är den finaste modigaste lilla tjejen och att du inte skall sluta vara dig själv.

18 december 2007

bära bördan

Svårt när någon som står nära mår så dåligt. Önskar att jag kunde hjälpa, att det fanns saker att utföra som gjorde att det elaka och onda försvann. Men så är det ju inte. Det enda jag kan göra är praktiska saker och ha öronen öppna. Försöka säga bra saker.

Det viktiga är att "finnas där" säger alla. Visst finns jag där, förhoppningsvis underlättar det. Men jag kan inte ändra på sakernas tillstånd. Ibland önskar jag att vi vore konstruerade så att vi faktiskt kunde bära varandras bördor. Jag kan ta en del av det onda och bära det på mina axlar ett tag, så behöver inte du. Konstruktionsfel, Gud!

15 december 2007

elefantstadiet

Nu har jag nått elfantstadiet. Dvs. jag ser ut, går och känner mig som en elefant. Det hör till, jag vet. Jag vill inget hellre än att pluttskrutten skall må bra och växa som hon skall men lite frustrerande är det att förvandlas från en smidig (nåja) och rörlig person till soffpotatisarnas egen elefantgudinna.

14 december 2007

planerat, eller?

Jag upphör aldrig att förvånas över hur många människor som har behov av att - mer eller mindre explicit - uttrycka sina åsikter om hur andra lever sina liv.

Det senaste i den häraden jag stött på rör - återingen - omständigheten att lilla räkans pappa och jag inte är gifta. Det är tydligen jätteviktigt för vissa (alltid kvinnor) att betona detta. Hursomhelst, de senaste veckorna har jag vid tre eller fyra tillfällen fått frågan om bebisen är planerad eller inte. Hallå, är inte det en väldigt privat fråga? Hur man än svarar blir det lite konstigt. Nu är bebisen synnerligen planerad och efterlängtad och välkommen, men ändå... Ingen skulle fråga en gift person samma sak. Skulle frågeställarna bli nöjda om vi rusade iväg till Rådhuset innan bebben kommer? Antagligen inte. Det är 2000-tal, jag trodde inte barn längre delades upp i inomäktenskapliga och oäkta barn. Suck.

10 december 2007

fick jag spela om partiet

Den sista tiden ältar jag en massa saker ur det förflutna. Ganska meningslöst, det gör mig bara ledsen men efter två veckors konstant regn och kolmörker kan jag inte annat än att grotta ned mig i detaljer som jag borde lämnat bakom mig för länge sedan.

Gillar inte att citera låttexter för att beskriva det jag själv tänker, men idag måste jag nästan. Hörde Thåströms "Fan fan fan" på radion häromdagen. "Fick jag spela om partiet, fick jag chansen en gång till, fick jag vrida tillbaka tiden om de gav mig en ny giv, fan fan fan det skulle varit du, fan fan fan det skulle varit du." Har vi inte alla något i vårt förflutna, en vänskaps- eller kärleksrelation som vi bränt, sabbat, förstört? En chans vi fetsabbade? För min del ligger minnet av det begravt där det skall under all annan bråte de allra flesta dagarna, men då och då hittar det fram igen som en påminnelse om att jag hade kunnat hantera saker och ting lite bättre.

http://www.youtube.com/watch?v=03olYfVdF8g

5 december 2007

fläckar och fållar

Jag har varit på tjänsteresa. När jag lämnade kontoret igår eftermiddag kände jag mig ganska slick i svart kostym, portfölj full med viktiga papper och klapprande klackar. Lite proffsig för en gångs skull. Men redan på tåget började det. Juicespill på kavajen. Framme vid hotellet konstaterade jag att fållen på mina byxor hade släppt. Hur gör alla andra för att se så 100-procentiga ut hela dagarna? Trodde att personen jag skulle träffa, som jag bara pratat med i telefon innan, skulle vara en skogsmulle och att jag därför iaf gentemot honom skulle framstå som något sånär slipad. Men icke. Han var ganska tjusig, körde stor svart splirrans ny tysk bil som var så ren så jag inte ens vågade sätta ned fötterna på golvet i den, skräddarsydd kostym, beställde årgångsviner och hade öht koll på läget. Fläckfri. Kände mig som en riktig mupp med fläckar och trasig fåll.

Inför mötet imorse putsade jag skorna och döljde fläcken på kavajen under en sjal. Då kände jag mig trots allt hyfsat presentabel. Och jag tror mötet gick OK. Men jag undrar ändå, hur gör alla för att se så välvårdade ut hela tiden? Vid arbetsdagens slut har jag alltid mascaran under ögonen, bläck från pennorna på händerna och hål i nylonstrumporna. Finns det kurser i sån't här?

3 december 2007

ledsen liten räka

Både lilla räkans pappa och jag är stressade över att vi har mycket på våra jobb, att hemmalogistiken går trögt och allt som bara måste fixas. Såklart lilla räkan märker av det. Dessutom var han helt övertrött ikväll och därför extra pipig.

Imorgon skall min mamma hämta lillräkan från fritids. Sedan ska han sova över hos henne och hennes man. Han har gjort det förut och det har gått jättebra, men just ikväll kom han på att han inte vill. Jag vet att han har har det jättebra hos mamman, hon och hennes man är jättesnälla mot honom, de lagar godare mat än jag, han får se på teve längre, han får sova i deras säng osv. Men ändå. Det är så smärtsamt när han gråter så det skvalar och säger att han vill vara hemma och att han vet att han får hemlängtan. Jag skall på tjänsteresa och lilla räkans pappa ska jobba, så det bästa för alla (även för lillräkan) är att han är hos mamman. Men jag känner mig som världens hemskaste (styv-/bonus-/extra-/låtsas-/kvasi-)mamma när han är så ledsen och mina argument tar slut och jag säger med vuxenröst "men nu gör vi så, så hittar vi på något mysigt på onsdag när du är hemma igen".

30 november 2007

nytt försök

Ibland har man tur. Delägarna var inte nöjda med bilden till broschyren, faktiskt inte för att jag ser ut som ett freak, de är för hövliga för att kommentera detta, men för att bakgrunden var för "rörig". Borde inte ha varit en överraskning när vi stod mitt på torget i lunchrusningen. Så idag ska vi omfotograferas. Troligen blir det framför de läderinbundna böckerna i biblioteket. Alternativt vid öppna spisen. Jag vet inte jag; gjorde mig iaf besväret att tvätta håret imorse. Nu har modellyrket aldrig varit aktuellt för mig, men inser mer och mer att det inte vore något för mig, vilken ågren.

28 november 2007

nytt alter ego

En kollega och jag har blivit utvalda att delta i en osedvandligt fånig broschyr som skall delas ut till studenter under nästa år. Tanken är att vi skall marknadsföra vår arbetsplats mot studenter så att de vill jobba här när de pluggat klart. Det var en journalist och en fotograf här förra veckan. Journalisten ställde mycket seriösa frågor som vi svarade mycket seriöst på. Sedan ställde fotografen upp oss i snålblåsten på torget utanför kontoret och fotade i säkert en halvtimme.

Idag skickade fotografen bilden som skall vara med i broschyren. Jag höll på att ramla av stolen. Min kollega som är relativt nyanställd och därför fortfarande är pigg och fräsch ler och ser allmänt förtroendegivande ut medan jag ser ut som Åsa Waldau från Knutby-sekten! Jag har aldrig tyckt att jag är lik henne föurt. Vad ska jag göra? Turligt nog har alla mina vänner slutat plugga så ingen jag känner lär få broschyren. Möjligen kan jag bryta mig in hos förlaget och elda upp samtliga exemplar?

24 november 2007

rörigt

Vi har varit hemma i tre dagar efter semestern och jag undrar redan om vi öht har varit borta. Jobbet är en sak, där är det alltid stressigt och jag har gett upp tanken på att ligga i fas med det jag borde göra för länge sedan. Men i övrigt. Suck. Hemmet är fortfarande kaos. Jag får inte kartonginnehåll att gå ihop med möblemanget. prylar överallt. Vi har inte kunnat ha kalas för lilla räkan eftersom det knappt går att ta sig in i hallen för alla kartonger och byråer och kassar. Jag har inte betalat mina räkningar eller öppnat posten på två veckor.

Alla olika farmödrar och mormödrar vill träffa oss för adventsmys och lilljulaftnar. En redig plastmamma borde också ta sig an pepparkaksbak och julpynt antar jag. Jag gillar inte ens julen särskilt mycket.

Tur att lilla räkan är en solstråle. Igår sa han att han skulle ordna en pannkaksfest när lilla räkans pappa och jag gifter oss.

21 november 2007

hetsmaja

Ibland tvivlar jag verkligen på min förmåga som potentiell förälder och plastdito. Jag är en ganska hetsig och otålig person och kan därför bli näst in till galen när det tar lilla räkan en kvart att få på sig ett par strumpor eller när han äter tre riskorn i taget istället för att ta normala tuggor. När vi träffar andra barn inser jag att han är en ÄNGEL. Han skriker aldrig i leksaksaffärer, kör aldrig utpressning (i stil med "jag kommer bara med om jag får en glass"), börjar inte gasta som besatt om han får grönsaker till maten osv. Och ändå kan jag vara så otålmodig. Känns otacksamt mot stackars lilla räkan.

Men sedan, när vi kryper ned under lilla räkans täcke och han vill leka att vi är surikater och att jag är en surikatmamma som hittar ett övergivet litet surikatbarn (dvs. honom) förstår jag vilken tur jag har som får vara en del av lilla räkans familj och att han - trots mina stressutbrott - verkar tycka om mig.

12 november 2007

längtar/längtar inte

Nu drar vi snart. Skall bara pysa ned till Centralen och växla till mig lite utrikiska pengar. Ser fram emot att vara på plats men längtar inte efter 13,5 timmar i ett flygplan (med mellanlandning på Kanarieöarna kl 6 imorgon bitti). Jag lär antagligen få blodproppsnoja och jogga omkring i planet hela natten. Stackars lilla räkans pappa som har två galenpannor att hålla reda på. Fast lilla räkan går ju att muta med lego och geléhallon. Men snaaart... värme, bada, sova, läsa...

11 november 2007

motstånd

Vi skall åka på semester imorgon, jag har längtat som en galning, tjatat öronen av min omgivning om hur najs det skall bli och målat solar i min almanacka på alla dagar nästa vecka. Nu när det är dags att leta rätt på passet någonstans i alla flyttkartonger, snoka reda på sommarkläderna (som jag kommit på att jag inte kan ha längre eftersom magen blivit så stor) är det nästan så att jag inte har lust att åka. Eller jag längtar fortfarande efter att vara på plats och bada och läsa böcker och jaga lilla räkan men mitt motstånd mot att ta fram resväskan, packa, ladda alla elektriska apparater och springa till apoteket är enormt och nästan så att jag nästan skulle välja att stanna hemma för att slippa genomföra allt det där.Packa ryggsäck Vad är det med mig?

10 november 2007

inget svar på tal

Träffade en gammal bekant på stan för ett tag sedan. Det blev ett lite märkligt möte, han blev väldigt personlig väldigt snabbt och berättade om sina studier, jobb och flickvän medan jag inte riktigt kände för att tuta ut allt som hänt mig de senaste åren sådär på tunnelbanan. Jag svarade dock hövligt och ärligt på hans frågor om var jag bor, min "status", familj osv. Sedan kom det, när han sa "det var knappt jag kände igen dig, för sist vi sågs var du verkligen smal". Jag svarade (dumt nog) "men du, jag är gravid det är kanske det?". Varpå han sa "nej, nej, det ser jag väl, det är inte det, du var verkligen mycket smalare då".

Suck. Jag är 34 år men har fortfarande svårt att hantera kommentarer om min kropp. Det stör mig oerhört att jag går och tänker på det, istället för att bara konstatera att hans åsikt inte viktig. Fast det som stör mig mest är att jag inte hade svar på tal utan bara mumlade något om att tiden går och klev av tåget. Jag misstänker att han kommer tro att det är okej att säga sådär till folk och fortsätta med det.

Nähej, nu skall jag gå till köket och se om lilla räkan lämnat kvar något av sitt lördagsgodis.

7 november 2007

vindröm

Inatt drömde jag att jag var på restaurang med min mammas man och att jag drack ett glas rödvin. Precis när jag druckit upp kom jag på att jag är gravid och att det var ganska osmart att dricka vin. Jag kunde inte fatta hur jag kunde vara så dum att jag glömde att jag skall ha barn och konstaterade att jag kommer att bli en riktig skitmamma. Dessutom försökte jag komma på en massa orsaker till att det inte var så farligt.

Förutom att genomgå den sedvanliga självterapin efter en dröm ("det var en dröm, det var en dröm, det var en dröm") har jag gått och varit småorolig under dagen för att jag faktiskt skall glömma att jag, som lilla räkan säger, "har en bebis i magen". Att sköta mig så att pluttskrutten inte far illa är nog den viktigaste uppgiften jag haft. Jag tror inte jag skött mig illa på något sätt så långt men nu har jag blivit orolig för att jag kommer att göra en massa dumheter om jag inte konstant tänker på det.

6 november 2007

från arg till mes?

Efter förra veckans olika raseriutbrott synes jag har blivit mild, förstående och tillmötesgående. Folk gormar och kräver precis som förra veckan, men på något sätt rinner det av mig nu. Det är säkert bättre för min själsfrid, omgivningens uppfattning om mig och världsfreden i största allmänhet. Men jag måste säga att jag tyckte att den ursinniga sidan av mig själv var mycket mer spännande än det sedvanliga meset. 

4 november 2007

som om inget hänt

I alla familjer (tror jag) finns det en eller ett par saker man bara inte pratar om. Väldigt frustrerande när man är den som på något sätt berörs eller är föremål för det där förbjudna ämnet. Ibland kryper de där frågorna upp till ytan ändå, det är som att de vill bli avhandlade fast människor försöker lägga locket på. Upplevde det igår igen. Inte med min egen familj (vi har våra no-nos också, tro mig) men det berör mig likafullt.

En person kommer in på ämnet i fråga, inte alls i "nu skall vi göra upp en gång för alla"-stil, det kommer bara upp ganska naturligt i konversationen. Klassisk pinsam tystnad. Jag försöker plocka upp en tråd för att prata vidare om det, fortfarande utan att på något sätt anklaga. Tyst igen. Någon berömmer maten och sedan pratas det vidare som om inget hänt.

3 november 2007

likörglas och fruktknivar

Jag vet, jag vet, jag vet att detta är lyxproblem, men det ÄR lite jobbigt när två vuxna människors bohag skall flyttas ihop. Det är inte bara att ställa upp servisen i köksskåpet, för där står redan en servis.

Jag äger en hel del prylar som jag är lite kluven till och det gör mig faktiskt lite ledsen. Några exempel. Jag har fått tolv (!) likörglas i finaste kristall. Oddsen för att lilla räkans pappa och jag skall ha en middag där det serveras likör är inte jättestora. Och om vi skulle få för oss att dricka likör på en middag skulle vi vara så fulla när vi väl kom så långt att jag inte skulle ha en tanke på att plocka fram likörglasen från 1800talet eller vad det är. Samtidigt som de är en gåva från fina snälla rara släktingar. Ett annat exempel är tolv (igen) fruktknivar från 30-talet, jättecoola, med bakelitskaft i olika färger. Jag har mycket svårt att se lilla räkan, lilla räkans pappa och mig sitta vid köksbordet och skala frukt med fruktknivar. När jag äter frukt skalas ingenting. Har alltså aldrig använt dem. Men de är jättefina och en gåva från någon som står mig nära. Sådär håller det på. Ovanpå detta kommer att lilla räkans pappa och jag tillsammans har sju stekpannor, tio kastruller, tre fulla serviser, 10 linnedukar och 30 påslakan. Jag tror vi får öppna en second hand-butik.

Tack och lov är det allahelgonahelg. Jag skall pallra mig iväg till kyrkogården och tänka på det som är viktigt istället för likörglas och fruktknivar.

 

1 november 2007

bussigt

Idag tror jag att jag lärde mig något om människans inneboende godhet. Min kollega som jag fräste åt igår hade gått och grunnat på att jag uppenbarligen har för mycket att göra och hur han skall kunna hjälpa mig (obs att han har 40 års yrkeserfarenhet och är en av de högsta hönsen på firman). Så när jag var på ett möte idag tog han en av mina JÄTTEpappershögar på skrivbordet och sorterade in dokumenten in rätt pärmar. Sedan hade vi ett samtal om balans i livet och vikten av att säga ifrån (inget nytt iofs men jättesnällt). Det jag har lärt mig av det här är - på gott och ont - att det lönar sig att visa när man är arg/besviken/ledsen. Hade jag som vanligt lett lite käckt hade han nog inte kommit på att jag är överlastad. Men det var det snällaste en kollega gjort för mig på väldigt länge.

31 oktober 2007

no more stabil och balanserad

En klok person sa till mig en gång att om man tycker att alla i ens omgivning är dumma är det ofta man själv som har fel uppfattning. Just nu tycker jag inte att alla är dumma, men ganska många. En fördel med det är kanske att vara blödig-fasen har gått över. Nu är jag bara arg istället. Idag på jobbet fräste jag åt en av de äldre, erfarna, mogna herrarna. Han så helt chockad ut. Senare på eftermiddagen kom han förbi och undrade hur jag mådde, för som han sa "du brukar vara mycket mer stabil och balanserad". Hormoner eller inte, det här börjar bli lite kul.

30 oktober 2007

shitty day

Jag hatar den här dagen. Nästa person som kommer och säger åt mig att uträtta något som borde varit klart för länge sedan tänker jag kasta häftapparaten på.

29 oktober 2007

bra timpenning

Som alla andra funderar jag ibland på att byta bana. Idag kom jag på vad jag ska bli - tandläkare! Jag var på undersökning hos min tandläkare idag, undersökningen tog 5 (!) minuter, hon skrapade lite med en skrapa och sa "oj du har ganska mycket tandsten, det får bli en tid hos hygienisten" och sedan fick jag betala 750 kronor - mer än 100 kr i minuten! Jag fick också boka en tid hos hygienisten, den behandlingen tar en timme. Om hon "bara" tar 100 kr i minuten blir det 6 000 kr, ouch!

Innan jag får hela Sveriges tandläkarkår på mig - jag VET att systemet är helt kasst, att tandläkarna bara får en tusendel av det patienterna betalar men visst låter det lukrativt? Jag tycker de tar bra betalt på mitt jobb ibland, men inte ens de stora otäcka amerikanska kapitalistföretagen får betala 100 kr i minuten.

Nu skall jag borsta tänderna med min nya anti-tandstens-tandkräm (eller så snor jag av lilla räkans tandkräm, som vanligt). Natti natti.

27 oktober 2007

smart kille

Har haft mycket jobb i veckan. Häromkvällen när jag skulle lägga lilla räkan sa jag till honom att vi inte kunde läsa så länge för att jag behövde jobba lite mer. Då sa lilla räkan "men kan du inte jobba på jobbet och vara ledig hemma?" Lilla räkan har fattat precis.

25 oktober 2007

är det så här jag mår?

Har lovat mig själv att inte bli sådär galengravid och gå upp totalt i det och pesta alla i min omgivning. Men jag måste erkänna, jag har köpt några gravidtidningar. Det står visserligen samma sak i allihopa, men det är skönt med lite frosseri (så slipper alla i bekantskapskretsen höra också). Hursomhelst, jag köpte en tidning häromdagen och som i alla andra tidningar innehåller den en sammanställning om bebisens utveckling vecka för vecka (det ÄR jättespännande, men samma info finns i standardbroschyren man får hos barnmorskan, i alla gravidböcker, i alla tidningarna, ja ni fattar). Men den här sammanställningen tog på något sätt priset. För varje vecka står det inte bara om bebisens storlek osv. utan också hur mamman förväntas må/se ut/känna sig. För veckan jag är i nu står det såhär:

"Många kvinnor mår fantastiskt bra såhär mitt i graviditeten - glada, pigga och fulla av energi. Hyn strålar, håret känns tjockt och glansigt. Kanske känner du dig vackrare och mer kvinnlig än du någonsin gjort förut. Många upplever en av de lyckligaste perioderna i livet." Ursäkta mig, men det var den värsta smörjan jag har läst på mycket, mycket länge.

21 oktober 2007

flytt...

Ska tömma min lägenhet nästa vecka. Eller den är inte min längre, jag har sålt den. Jag hatar att flytta; jag har gjort det massor av gånger de senaste åren och är så trött på det. Den här flytten är dessutom lite konstig, jag har ju redan bott med lilla räkan och hans pappa i ett halvår. Saknar inte mina grejer nämnvärt, mer än när jag är i lägenheten och ser alla saker. Ibland önskar jag nästan att de kunde försvinna av sig själva.

Som det är nu måste vi ta ställning till varenda pinal (vems brödrost skall vi ta? hur många vaser behöver man? finns någon som vill ha en av våra tre gemensamma strykbrädor? vad gör man med 15 bokkassar?). Lyxproblem, jag vet, men suck. På något sätt är det mänskligt att vilja ha sina saker omkring sig, samtidigt som prylar också tynger en.

20 oktober 2007

morgongräl och försoning

Imorse blev jag arg på lilla räkan, delvis var det berättigat men jag tycker jag tog i för mycket och skäms lite för det nu. Jag har sagt förlåt och försökt förklara. Han verkar inte tagit alltför stor skada som tur är, jag fick en teckning med en rosa och blå dinosaurie (om jag hade varit en dinosaurie hade jag sett ut så, sa han) och fyra fjärilar på förut iallafall. Och så gav han mig godispåsen han fick på ett födelsedagskalas. Han är helt ointressad av godis, medan jag är väldigt intresserad av det. Så jag tror vi är vänner igen.

16 oktober 2007

real boobs fake fur

Igår var jag i simhallen med lilla räkan. I omklädningsrummet kom en ung tjej, jag gissar runt 15 år, fram till mig och frågade om jag hade lagt in silikon i mina bröst. "Nädu", sa jag "jag är bara gravid". "Jaha", sa hon, "men de är jättefina!".

En del av mig blev faktiskt lite smickrad, jag har A-kupa i vanliga fall och tycker det känns kul men ganska corny att jag plötsligt får smyga runt bland C-kuporna inne i underklädesaffärerna. Men någonstans är det också lite trist att skönhetsidealen ser ut som de gör. Eller att kvinnor tror att just tuttarna skall vara jättestora och resten av kroppen mini. Jag har en kylskåpsmagnet som det står "real boobs fake fur" på. Tror jag skall trycka upp en t-shirt med budskapet.

14 oktober 2007

Aint no sunshine och andra sorgligheter

Jag måste sluta utsätta mig för sorgligheter när jag är såhär blödig. Såg filmen "Bambi" med lilla räkan häromdagen. "Varför gråter du, Bambi är ju inte död?" frågade lilla räkan. Ganska svårt att förklara för en sexåring varför vuxna (eller iaf jag) gråter fast jag vet att saker ordnar sig, eller kanske inte ens är så sorgliga. Sedan grät jag två gånger till under filmen men då tror jag lilla räkan redan gett upp.

Idag har jag lyckats gråta en skvätt till "Ain’t no sunshine" i Eva Cassidys version. Lyssna på den... Omständigheten att hon inte fick bli äldre än 34 år gör den extra sorglig att lyssna på. http://www.youtube.com/watch?v=5L5k7M1xbGw

Nu skall jag samla ihop mig och sladda iväg till simskolan.

13 oktober 2007

sorgset

Jag har fastnat i att tycka allting är sorgligt och vemodigt. Några exempel: min mormor ringde igår för att berätta att en granne varit och fikat med henne. Det är ju jättebra egentligen, jag tänker bara att det är sorgligt att två gamla änkor som egentligen inte känner varandra dricker kaffe för att få tiden att gå. En kille jag brukar handla frukt av har börjat sänka priserna lite för mig. Det är väl bara toppen egentligen, men jag tycker att det är lite sorgligt, att han sänker priset för att jag skall fortsätta vara hans kund. Antingen "är det hormonerna" som alla säger eller så håller jag på att spåra ur på riktigt.

10 oktober 2007

frulle med GP

Idag fick jag en inbjudan till att äta frukost med Göran Persson. Ja, alltså inte bara jag, inbjudan har nog gått till minst 10 000 andra personer också. Först tyckte jag det lät intressant, GP skulle prata om konsultrollen (tror jag det var) men sedan såg jag att det kostar 600 kronor att frulla med honom. Så nä, kanske inte va?

8 oktober 2007

champagne är dyrt champagne är gott

Jag tror mig ha en ganska god uppfattning om min smak, dvs. vad jag tycker är snyggt och inte och vad jag tycker är gott att äta och inte. Men jag påverkas nog i viss utsträckning av priset på saker och ting, kostar t.ex. ett inte så snyggt plagg flera tusen kronor omvärderar jag det oftast lite.

Men ibland undrar jag hur det kommer sig att vissa extremt fula saker också är extremt dyra. Är det för att bara snuskigt rika människor kan kosta på sig att ha riktigt fula/kitschiga/fåniga saker? Ett exempel. I veckan hade Auktionsverket en rysk auktion. Det såldes en hel del Fabergé-grejer (jag har aldrig fattat grejen med de där äggen - fula och svindyra), bland annat ett halsbandhänge i form av en tre centimeter stor katt, i någon ädelsten, för 410 000 kronor! När jag tittar på det nu tycker jag att det är fint. Lite sorgligt nästan.

6 oktober 2007

a material girl

Ah, det är så härligt när min ytliga sida får komma till sin rätt ibland. För det mesta är funderar jag mest på inre värden (eller hur...?) men ibland blir jag lite glad av prylar och konsumtion. Häromveckan köpte jag en (iaf med mina mått mätt) svindyr ansiktskräm och varje morgon när jag använder den känner jag mig lite gladare än innan jag tog fram burken. Mycket övergående förvisso, men ändå. Nu skall jag tvätta håret med ett 170 kr-shampoo innan jag drar med mig lilla räkan till Vasamuseet.

5 oktober 2007

en riktig familj

Alltför många människor lägger väldigt mycket tid och energi på att ha synpunkter på hur andra människor lever sina liv och de val de gör. Jag har lite svårt att förstå varför det är så oehört intressant och viktigt för vissa hur andra väljer att leva sina liv. Jag undrar hur dessa människor vet vad som är rätt och fel och vem som bestämmer vad som är rätt och fel.

En så kallad sanning jag fått höra mer än en gång är vi inte blir "en riktig familj" (snälla förklara för mig vad det är) förrän lilla räkans pappa och jag får gemensamma barn. Nu skall vi få det, lilla räkan skall alltså bli storebror. Men nu räcker det inte plötsligt. Nähej, nu "måste" vi gifta oss, annars är vi ingen riktig familj (jag fattar fortfarande inte vad det är). För att undvika alla oklarheter så skulle jag JÄTTEGÄRNA gifta mig med lilla räkans pappa, anytime, men det jag inte fattar är varför så många tycker det är så viktigt. Det har väl noll och intet att göra för andra? Eller är det att de känner sig ifrågasatta för att vi lever annorlunda? Och så otroligt annorlunda lever vi väl inte?

3 oktober 2007

skov av meningslöshet

Igår greps fick jag en lite läskig känsla av alltings meningslöshet. Det händer inte ofta, faktiskt mycket, mycket sällan numera. Jag satt på bussen, supertrött efter ett försök att städa undan lite saker på jobbet (kom ingen vart) och så bara bam! Jag vet inte om jag outar mig som värsta freaket nu eller om några av er faktiskt känner igen er, men den sammanfattande tankegången var väl att det inte spelar någon roll hur mycket jag än försöker och anstränger mig för allt jag har har jag ändå bara på nåder.

Gick i princip bara hem och la mig och hade gaskat upp mig så pass till idag att vardagsbestyren inte kändes så oinspirerande som de nog i själva verket är.

30 september 2007

Alla plastmammor, unite!

Min egen helt ovetenskapliga undersökning av styv-/bonusfamiljer i olika konstellationer visar följande. Den mest otacksamma rollen i omgivningens (obs! omgivningens, den sanna och relevanta analysen sker naturligtvis inom den egna familjen, men likväl) kritiska granskning är att vara styvmor utan egna barn. (Men vad hon gnäller tänker nog många av er nu, och so be it men jag måste få detta sagt). Jag brukar tänka på hur det skulle vara om det var jag som hade ett biologiskt barn och träffade en ny man. Alla skulle äääälska mannen om han "hjälpte till" (är det inte ett vidrigt uttryck?) eller öht brydde sig. Men att en kvinna tar sig an mamma-/husmorsrollen är fullkomligt självklart. Men hon skall för Guds skull inte tro att hon någonsin kommer sitt styvbarn "lika nära" som om det vore hennes biologiska barn för det går ju som bekant inte. Och skulle hon sedan få ett biologiskt barn med styvbarnets far, så är det naturligtvis så att hon älskar sitt biologiska barn mer.

Jag överdriver inte ens nu, det här ÄR vad folk säger. Jag vill inte att folk skall säga att jag är "duktig" eller något annat tramsigt, jag får all bekräftelse och uppskattning jag behöver och mer därtill. Allt jag vill är att vissa besserwissrar skall lugna ned sig och försöka se att det inte finns några glasklara sanningar i de här sammanhangen.

Den bästa strategin är förstås att strunta i vad andra säger och göra sin egen analys av hur familjen faktiskt fungerar. För mig är det dock lättare sagt än gjort, jag finner det svårt att bortse från andras förväntningar och åsikter. Även om jag känner mig uppskattad, stark och säker på det jag gör i min egen familj. Ibland är det som om vissa människor inte vill att det skall fungera. Det vore på något sätt enklare för dem om de kunde säga "vad var det vi sa, det där med att ha en bra relation till sin styvmamma fungerar aldrig".  Unite alla plastmammor därute!!

Är barnuppfostran dåligt?

Började läsa en bok om barnuppfostran igår, Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn". Känner mig lite förvirrad nu. Jag tror jag förstår och håller med om hans grundtes, att man skall bygga sina relationer till barn på jämlikhet och inte på maktmissbruk. Han menar också att barn är socialt kompetenta och inte behöver fostras i traditionell mening. Och det har han nog rätt i. Men samtidigt dissar han ledstjärnor som gränser, enighet mellan föräldrarna, konsekvens och rättvisa, samtidigt som han säger att barn mår bäst av att leva i familjer där det finns normer. Juul verkar t.o.m. tycka att orden "uppfostran" och "uppfostringsmetod" är tecken på vuxnas maktmissbruk mot barn. 

Jag har alltid levt i tron att regler (som man såklart skall försöka förklara för barn, "man måste lägga sig på kvällarna för att..." istället för "Gå och lägg dig!!"), rimliga gränser, konsekvens och enighet är viktigt och kanske till och med nödvändigt i en familj. Att veta vad som gäller samtidgt som föräldrarna inte är godtyckliga despoter. Eller är jag bara ännu ett offer för gammaldags uppfostran?

29 september 2007

morgonstund...

Tidig lördagmorgon. Jag har svårt att sova. Det blåser ute, regnet smattrar mot rutan. Killarna sover fortfarande. Och jag är på något sätt lycklig.

28 september 2007

B-laget

De allra flesta dagarna är jag ganska nöjd med att vara en genomsnittlig person. Helt okej, varken särskilt dålig eller särskilt bra. Men då och då slås jag av att vad jag än gör och i vilken situation jag än befinner mig, finns det alltid någon som är bättre/smartare/mer framgångsrik/snyggare/lyckligare etc. Det är inte det att jag tycker att jag är värdelös; jag har levt så länge att jag har insett att det inte finns någon mening med att gå omkring och hata sig själv hela tiden. Men ibland är jag väldigt trött på att vara i B-laget.

man kan aldrig...

Jag måste kanske betona att de flesta människor jag nämner mitt plastmammaskap för är positiva och nyfikna och glada för min skull. Nu var det sagt, så ni inte tror att jag bara vill gnälla... :) 

Men det är faktiskt en kommentar som jag får då och då och som retar mig extra mycket. Det är alltid från andra kvinnor (varför?) som har små barn eller bebisar, som tittar välmenande på mig och säger jag verkligen har tur som har en så bra relation till mitt bonusbarn men att man inte kan känna samma kärlek till ett bonusbarn som till ett biologiskt barn och att jag inte kommer att förstå det förrän jag får egna barn. Vad vet de om vad jag känner för lilla räkan och vad jag skulle känna för ett biologiskt barn? De som säger så har aldrig bonusbarn. Hur vad de vad "man alltid" känner och inte? Och vad då "eget barn"? Lilla räkan är ett barn som finns i mitt liv och jag älskar honom, varför är det så svårt att acceptera?

24 september 2007

varför gör du så mycket?

En del personer i min omgivning undrar "varför jag gör så mycket" för mitt bonusbarn, som att hämta och lämna, packa väskor och matsäckar, gå till simhallen, ordna lekträffar osv. Hela frågan är befängd. Det är inte så att det är en uppoffring direkt. Han är en underbar liten person, jag får jättekickar av att känna att han uppskattar att jag gör saker för och med honom. Plus att det nästan är lite chockartat för mig att känna mig uppskattad ("jag vill att du ska lägga mig" och liknande uttalanden räddar en i övrigt värdelös dag för mig). Sedan kan jag stilla undra hur mycket eller vad folk tycker att jag skall göra? Skulle jag säga att "äh, det är din unge, jag orkar inte tvätta/handla/fixa matsäck" skulle jag förpassas till avdelningen för värdelösa, känslokalla styvmödrar.

Ibland tycker jag det är knäppt hur mycket folk i allmänhet lägger i biologin. Skulle det vara mitt biologiska barn skulle ingen ifrågasätta varför jag tycker det är viktigt att packa gympaspåsar och köpa hem popcorn till fredagsmyset.

23 september 2007

ett bra ord, någon?

När jag insåg att jag blivit styvmor läste jag ett par böcker i ämnet (säg det problem som inte går att angripa teoretiskt...). Det var bra att kunna läsa om andras erfarenheter, framförallt var det skönt att känna att man inte är ensam och att vissa, måhända lite knasiga, tankar är berättigade eller att man åtminstone inte är den enda som tänkt något åt det hållet.

Men ingenstans har jag hittat ett vettigt ord att beskriva förhållandet mellan en styvförälder och ett styvbarn med. Att "styvmor" låter ålderdomligt och elakt inser ju vem som helst. Och någon låtsasmamma vill i vart fall inte jag vara. Inte heller plast känns så tilltalande (även om det kanske är det mest skämtsamma och därför tilltalande uttrycket). Extra- eller bonusmamma, fine, men låter det inte lite som något man fått på köpet och egentligen inte behövde? Likadant är det när jag skall försöka beskriva min relation till min pojkväns son. Just "min pojkväns son" innehåller redan ett avståndstagande, ungefär "obs! han är inte min". Likaså låter bonus- och extrabarn som något som bara ingick. Jag vet inte jag. Jag har iallafall blivit någon slags tillägg till en fantastisk liten kille. Bästa strategin är kanske att bara strunta i terminolgin och traska på?