31 december 2007

Åsa och Leif

Såhär dagen efter förstår jag inte riktigt hur jag kunde bli så ledsen igårkväll. Började läsa Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". (Läs den!! Åh vad bra den är.) När jag läste första kapitlet tänkte jag inte så mycket på att det var sorgligt men sedan, när lilla räkans pappa och jag pratade lite, började jag gråta som besatt. Även om situationen för Åsa och hennes pappa Leif var helt annorlunda än för lilla räkan och hans pappa drog min hjärna paralleller. Jag tror det är den där gränslösa kärleken som finns mellan lilla räkans pappa och lilla räkan, att lilla räkan älskar sin pappa så besinningslöst och faktumet att när allt kommer omkring är sin pappa allt lilla räkan har. Precis som Åsa och Leif. Men lilla räkan har mig också, tänker jag förstås, men ändå. Ibland vet jag inte vad han skall med mig till. Jag har bara dykt upp i hans liv. Jag ryar och slänger ut gamla möbler och inför regler och tycker en massa.

Men vi har ganska kul lilla räkan och jag också. Och jag säger till honom hela tiden att jag älskar honom, jag hoppas han förstår det. Förhoppningsvis kommer han iallafall ihåg det när han blir lite äldre.

28 december 2007

hemmet och barnen

Såg en del av en intervju med Sven-Bertil Taube igår, reportern undrade om hans föräldrar var jämställda. "Jaaa, då" svarade Sven-Bertil, "de var ju aktiva skapande konstnärer båda två". Men sedan kom det: "Fast Astri tog hand om hemmet och barnen, så hennes konstnärsskap fick förstås stå tillbaka. Men det fanns en ömsesidig respekt mellan dem". På frågan om han själv varit en närvarande far svarande han nej beträffande sina äldre barn och ja beträffande de yngre. "Fast Mikaela (hans fru) tar hand om hem och barn."

Suck. Jag blir så trött. Nu borde Sven-Bertils generation inte längre vara den normgivande, men jag ser inte att det skett någon större förändring. En manlig bekant, jämnårig med mig, är så stolt för att det viktigaste för honom inte är att hans barn är duktiga i skolan utan att de är lyckliga (för så tänker inga andra föräldrar, eller?). När en av mina smarta väninnor frågade honom om han varit pappaledig med sina två barn svarade han "nej, nej, nej, JAG kan inte vara borta från jobbet".  Nähänä. Världen kommer aldrig aldrig aldrig att förändras om normen skall fortsätta vara som på Evert Taubes tid.

27 december 2007

inte sova

Så var jag tillbaka i stan. Trots omsorg från rara släktingar är det lite skönt att vara i hemmets lugna vrå igen. Det är bara det att jag är ensam hemma. Har vant mig så fort vid att alltid ha lilla räkan eller lilla räkans pappa i närheten. Med detta följer oförmågan att somna om sedan tidningen gjort sin krasch-och-bang-landning på hallgolvet. Så nu sitter jag vid datorn och sneglar ut genom fönstret. Dött ute på gatan. Ingen action ens vid det dygnet-runt-öppna taxifiket. Det lyser i ett fönster på andra sidan gatan. Om det är någon som glömt ett lyse på eller om det är någon broder eller syster som inte heller kan sova såhär på morgonkröken lär jag aldrig bli varse.

21 december 2007

Lilla fina S

Idag var det avslutning i lilla räkans skola. Innan själva avslutningen i aulan med uppträdanden och allsång (där jag såklart grät en massa, finns inget som gör mig så blödig som dagis- och skolavslutningar) hade lilla räkans fröknar ordnat julfrukost för alla barn, syskon och föräldrar i klassrummet.

Lilla räkan, lilla räkans pappa och jag hamnade vid samma bord som lilla S, en flicka i klassen som jag tror är lite kär i lilla räkan (jag förstår henne). Hennes pappa kunde inte vara med på avslutningen och som hon sa: "min mamma kan inte komma för hon bor inte i Sverige; jag ska träffa mamma i sommar och hon har sagt att jag ska få en kattunge då". Stor klump i halsen. Tanken hur jag skulle känna om jag hade ett barn som bodde på andra sidan jorden gjorde mig nästan yr. Sedan sa lilla S till lilla räkans pappa och mig: "Ni får inte göra lilla räkan olycklig." "Lilla S", sa jag, "vi försöker att inte göra honom olycklig". "Men", sa lilla S, "jag menar att ni får inte skilja er som min mamma och pappa". "Nej, det ska vi inte", sa lilla räkans pappa. Turligt nog var det dags att trava till aulan, annars hade jag nog börjat gråta där i klassrummet.

Har gått och tänkt på lilla S och hennes långtbortmamma och ensamma pappan hela dagen. Lilla S är på många sätt väldigt lik mig som barn, både till utseendet och till sättet, iallafall innan jag - som så många andra flickor - insåg att omvärlden inte tycker att man är fantastisk och bäst hela tiden, att man måste hålla tillbaka sina åsikter och att det inte är fritt fram här i livet. Lilla fina S, jag vill krama dig hårt och säga till dig att du är den finaste modigaste lilla tjejen och att du inte skall sluta vara dig själv.

18 december 2007

bära bördan

Svårt när någon som står nära mår så dåligt. Önskar att jag kunde hjälpa, att det fanns saker att utföra som gjorde att det elaka och onda försvann. Men så är det ju inte. Det enda jag kan göra är praktiska saker och ha öronen öppna. Försöka säga bra saker.

Det viktiga är att "finnas där" säger alla. Visst finns jag där, förhoppningsvis underlättar det. Men jag kan inte ändra på sakernas tillstånd. Ibland önskar jag att vi vore konstruerade så att vi faktiskt kunde bära varandras bördor. Jag kan ta en del av det onda och bära det på mina axlar ett tag, så behöver inte du. Konstruktionsfel, Gud!

15 december 2007

elefantstadiet

Nu har jag nått elfantstadiet. Dvs. jag ser ut, går och känner mig som en elefant. Det hör till, jag vet. Jag vill inget hellre än att pluttskrutten skall må bra och växa som hon skall men lite frustrerande är det att förvandlas från en smidig (nåja) och rörlig person till soffpotatisarnas egen elefantgudinna.

14 december 2007

planerat, eller?

Jag upphör aldrig att förvånas över hur många människor som har behov av att - mer eller mindre explicit - uttrycka sina åsikter om hur andra lever sina liv.

Det senaste i den häraden jag stött på rör - återingen - omständigheten att lilla räkans pappa och jag inte är gifta. Det är tydligen jätteviktigt för vissa (alltid kvinnor) att betona detta. Hursomhelst, de senaste veckorna har jag vid tre eller fyra tillfällen fått frågan om bebisen är planerad eller inte. Hallå, är inte det en väldigt privat fråga? Hur man än svarar blir det lite konstigt. Nu är bebisen synnerligen planerad och efterlängtad och välkommen, men ändå... Ingen skulle fråga en gift person samma sak. Skulle frågeställarna bli nöjda om vi rusade iväg till Rådhuset innan bebben kommer? Antagligen inte. Det är 2000-tal, jag trodde inte barn längre delades upp i inomäktenskapliga och oäkta barn. Suck.

10 december 2007

fick jag spela om partiet

Den sista tiden ältar jag en massa saker ur det förflutna. Ganska meningslöst, det gör mig bara ledsen men efter två veckors konstant regn och kolmörker kan jag inte annat än att grotta ned mig i detaljer som jag borde lämnat bakom mig för länge sedan.

Gillar inte att citera låttexter för att beskriva det jag själv tänker, men idag måste jag nästan. Hörde Thåströms "Fan fan fan" på radion häromdagen. "Fick jag spela om partiet, fick jag chansen en gång till, fick jag vrida tillbaka tiden om de gav mig en ny giv, fan fan fan det skulle varit du, fan fan fan det skulle varit du." Har vi inte alla något i vårt förflutna, en vänskaps- eller kärleksrelation som vi bränt, sabbat, förstört? En chans vi fetsabbade? För min del ligger minnet av det begravt där det skall under all annan bråte de allra flesta dagarna, men då och då hittar det fram igen som en påminnelse om att jag hade kunnat hantera saker och ting lite bättre.

http://www.youtube.com/watch?v=03olYfVdF8g

5 december 2007

fläckar och fållar

Jag har varit på tjänsteresa. När jag lämnade kontoret igår eftermiddag kände jag mig ganska slick i svart kostym, portfölj full med viktiga papper och klapprande klackar. Lite proffsig för en gångs skull. Men redan på tåget började det. Juicespill på kavajen. Framme vid hotellet konstaterade jag att fållen på mina byxor hade släppt. Hur gör alla andra för att se så 100-procentiga ut hela dagarna? Trodde att personen jag skulle träffa, som jag bara pratat med i telefon innan, skulle vara en skogsmulle och att jag därför iaf gentemot honom skulle framstå som något sånär slipad. Men icke. Han var ganska tjusig, körde stor svart splirrans ny tysk bil som var så ren så jag inte ens vågade sätta ned fötterna på golvet i den, skräddarsydd kostym, beställde årgångsviner och hade öht koll på läget. Fläckfri. Kände mig som en riktig mupp med fläckar och trasig fåll.

Inför mötet imorse putsade jag skorna och döljde fläcken på kavajen under en sjal. Då kände jag mig trots allt hyfsat presentabel. Och jag tror mötet gick OK. Men jag undrar ändå, hur gör alla för att se så välvårdade ut hela tiden? Vid arbetsdagens slut har jag alltid mascaran under ögonen, bläck från pennorna på händerna och hål i nylonstrumporna. Finns det kurser i sån't här?

3 december 2007

ledsen liten räka

Både lilla räkans pappa och jag är stressade över att vi har mycket på våra jobb, att hemmalogistiken går trögt och allt som bara måste fixas. Såklart lilla räkan märker av det. Dessutom var han helt övertrött ikväll och därför extra pipig.

Imorgon skall min mamma hämta lillräkan från fritids. Sedan ska han sova över hos henne och hennes man. Han har gjort det förut och det har gått jättebra, men just ikväll kom han på att han inte vill. Jag vet att han har har det jättebra hos mamman, hon och hennes man är jättesnälla mot honom, de lagar godare mat än jag, han får se på teve längre, han får sova i deras säng osv. Men ändå. Det är så smärtsamt när han gråter så det skvalar och säger att han vill vara hemma och att han vet att han får hemlängtan. Jag skall på tjänsteresa och lilla räkans pappa ska jobba, så det bästa för alla (även för lillräkan) är att han är hos mamman. Men jag känner mig som världens hemskaste (styv-/bonus-/extra-/låtsas-/kvasi-)mamma när han är så ledsen och mina argument tar slut och jag säger med vuxenröst "men nu gör vi så, så hittar vi på något mysigt på onsdag när du är hemma igen".