30 september 2007

Alla plastmammor, unite!

Min egen helt ovetenskapliga undersökning av styv-/bonusfamiljer i olika konstellationer visar följande. Den mest otacksamma rollen i omgivningens (obs! omgivningens, den sanna och relevanta analysen sker naturligtvis inom den egna familjen, men likväl) kritiska granskning är att vara styvmor utan egna barn. (Men vad hon gnäller tänker nog många av er nu, och so be it men jag måste få detta sagt). Jag brukar tänka på hur det skulle vara om det var jag som hade ett biologiskt barn och träffade en ny man. Alla skulle äääälska mannen om han "hjälpte till" (är det inte ett vidrigt uttryck?) eller öht brydde sig. Men att en kvinna tar sig an mamma-/husmorsrollen är fullkomligt självklart. Men hon skall för Guds skull inte tro att hon någonsin kommer sitt styvbarn "lika nära" som om det vore hennes biologiska barn för det går ju som bekant inte. Och skulle hon sedan få ett biologiskt barn med styvbarnets far, så är det naturligtvis så att hon älskar sitt biologiska barn mer.

Jag överdriver inte ens nu, det här ÄR vad folk säger. Jag vill inte att folk skall säga att jag är "duktig" eller något annat tramsigt, jag får all bekräftelse och uppskattning jag behöver och mer därtill. Allt jag vill är att vissa besserwissrar skall lugna ned sig och försöka se att det inte finns några glasklara sanningar i de här sammanhangen.

Den bästa strategin är förstås att strunta i vad andra säger och göra sin egen analys av hur familjen faktiskt fungerar. För mig är det dock lättare sagt än gjort, jag finner det svårt att bortse från andras förväntningar och åsikter. Även om jag känner mig uppskattad, stark och säker på det jag gör i min egen familj. Ibland är det som om vissa människor inte vill att det skall fungera. Det vore på något sätt enklare för dem om de kunde säga "vad var det vi sa, det där med att ha en bra relation till sin styvmamma fungerar aldrig".  Unite alla plastmammor därute!!

Är barnuppfostran dåligt?

Började läsa en bok om barnuppfostran igår, Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn". Känner mig lite förvirrad nu. Jag tror jag förstår och håller med om hans grundtes, att man skall bygga sina relationer till barn på jämlikhet och inte på maktmissbruk. Han menar också att barn är socialt kompetenta och inte behöver fostras i traditionell mening. Och det har han nog rätt i. Men samtidigt dissar han ledstjärnor som gränser, enighet mellan föräldrarna, konsekvens och rättvisa, samtidigt som han säger att barn mår bäst av att leva i familjer där det finns normer. Juul verkar t.o.m. tycka att orden "uppfostran" och "uppfostringsmetod" är tecken på vuxnas maktmissbruk mot barn. 

Jag har alltid levt i tron att regler (som man såklart skall försöka förklara för barn, "man måste lägga sig på kvällarna för att..." istället för "Gå och lägg dig!!"), rimliga gränser, konsekvens och enighet är viktigt och kanske till och med nödvändigt i en familj. Att veta vad som gäller samtidgt som föräldrarna inte är godtyckliga despoter. Eller är jag bara ännu ett offer för gammaldags uppfostran?

29 september 2007

morgonstund...

Tidig lördagmorgon. Jag har svårt att sova. Det blåser ute, regnet smattrar mot rutan. Killarna sover fortfarande. Och jag är på något sätt lycklig.

28 september 2007

B-laget

De allra flesta dagarna är jag ganska nöjd med att vara en genomsnittlig person. Helt okej, varken särskilt dålig eller särskilt bra. Men då och då slås jag av att vad jag än gör och i vilken situation jag än befinner mig, finns det alltid någon som är bättre/smartare/mer framgångsrik/snyggare/lyckligare etc. Det är inte det att jag tycker att jag är värdelös; jag har levt så länge att jag har insett att det inte finns någon mening med att gå omkring och hata sig själv hela tiden. Men ibland är jag väldigt trött på att vara i B-laget.

man kan aldrig...

Jag måste kanske betona att de flesta människor jag nämner mitt plastmammaskap för är positiva och nyfikna och glada för min skull. Nu var det sagt, så ni inte tror att jag bara vill gnälla... :) 

Men det är faktiskt en kommentar som jag får då och då och som retar mig extra mycket. Det är alltid från andra kvinnor (varför?) som har små barn eller bebisar, som tittar välmenande på mig och säger jag verkligen har tur som har en så bra relation till mitt bonusbarn men att man inte kan känna samma kärlek till ett bonusbarn som till ett biologiskt barn och att jag inte kommer att förstå det förrän jag får egna barn. Vad vet de om vad jag känner för lilla räkan och vad jag skulle känna för ett biologiskt barn? De som säger så har aldrig bonusbarn. Hur vad de vad "man alltid" känner och inte? Och vad då "eget barn"? Lilla räkan är ett barn som finns i mitt liv och jag älskar honom, varför är det så svårt att acceptera?

24 september 2007

varför gör du så mycket?

En del personer i min omgivning undrar "varför jag gör så mycket" för mitt bonusbarn, som att hämta och lämna, packa väskor och matsäckar, gå till simhallen, ordna lekträffar osv. Hela frågan är befängd. Det är inte så att det är en uppoffring direkt. Han är en underbar liten person, jag får jättekickar av att känna att han uppskattar att jag gör saker för och med honom. Plus att det nästan är lite chockartat för mig att känna mig uppskattad ("jag vill att du ska lägga mig" och liknande uttalanden räddar en i övrigt värdelös dag för mig). Sedan kan jag stilla undra hur mycket eller vad folk tycker att jag skall göra? Skulle jag säga att "äh, det är din unge, jag orkar inte tvätta/handla/fixa matsäck" skulle jag förpassas till avdelningen för värdelösa, känslokalla styvmödrar.

Ibland tycker jag det är knäppt hur mycket folk i allmänhet lägger i biologin. Skulle det vara mitt biologiska barn skulle ingen ifrågasätta varför jag tycker det är viktigt att packa gympaspåsar och köpa hem popcorn till fredagsmyset.

23 september 2007

ett bra ord, någon?

När jag insåg att jag blivit styvmor läste jag ett par böcker i ämnet (säg det problem som inte går att angripa teoretiskt...). Det var bra att kunna läsa om andras erfarenheter, framförallt var det skönt att känna att man inte är ensam och att vissa, måhända lite knasiga, tankar är berättigade eller att man åtminstone inte är den enda som tänkt något åt det hållet.

Men ingenstans har jag hittat ett vettigt ord att beskriva förhållandet mellan en styvförälder och ett styvbarn med. Att "styvmor" låter ålderdomligt och elakt inser ju vem som helst. Och någon låtsasmamma vill i vart fall inte jag vara. Inte heller plast känns så tilltalande (även om det kanske är det mest skämtsamma och därför tilltalande uttrycket). Extra- eller bonusmamma, fine, men låter det inte lite som något man fått på köpet och egentligen inte behövde? Likadant är det när jag skall försöka beskriva min relation till min pojkväns son. Just "min pojkväns son" innehåller redan ett avståndstagande, ungefär "obs! han är inte min". Likaså låter bonus- och extrabarn som något som bara ingick. Jag vet inte jag. Jag har iallafall blivit någon slags tillägg till en fantastisk liten kille. Bästa strategin är kanske att bara strunta i terminolgin och traska på?