31 mars 2008

hopplöst ute

Läste ett reportage om stil och mode i Morgontidningen i helgen. Där förklarades skillnaden mellan stil och mode. Sammanfattningsvis sades ens stil vara något personligt som består över tiden, medan mode är förgängligt och ändras hela tiden. Det framstod som mycket bättre att ha och bevara sin egen stil än att (försöka) följa modet.

Nu har jag börjat fundera lite över min stil. Jag vill framstå som "elegant sportig" men tror att jag snarare hamnar i tantvarningsfacket (trist kostym, tråkig topp, intetsägande skor, hästsvans, ni fattar). Nu när jag inte jobbar är min stil nog rätt odefinierbar - möjligen mjukisbralle-, kräk-på-axeln- och fettigt hår-stilen.

Vidare nämndes i reportaget några f.d. trender som nu är så fel att vi borde skämmas för att vi någon gång tyckt det var fint. Enligt den av tidningen rådfrågade experten är således 1) hippiestilen (mittbena, slarviga lockar, långa halsband och fransar på kläderna), 2) visa-magen-byxor och 3) döskalletryck felfelfelfel.

Det var länge sedan jag vågade visa magen (1993 eller nå’t) så det gör mig ingenting att det är no-no. Men jag måste erkänna att jag tycker Madonnas Ray of light-frisyr och indianhalsband är lite fint. Men då vet jag - hopplöst ute. Fast jag ids inte upplysa lilla räkan om döskallarnas utmarsch; stackarn skulle få rensa ur halva sin garderob (och sitt pennskrin och sina påslakan). Tur att han bara är sju år och därmed inte särskilt trendkänslig.

29 mars 2008

day time-TV

Jag har hittills alltid varit av åsikten att man blir dum i skallen av att titta på day time-TV. Nu när jag börjat vara hemma på dagarna är det mycket frestande att slå på teven, även fast jag tycker det är råsunkigt att sitta och slökolla på dagtid. Men teveapparaten står ju bara där och ber om att få bli använd.

Igår krånglade Pluttskrutten litegrann och ville inte sova någon annanstans än i mitt knä (alternativt på min mage) så vid 11-tiden såg jag ingen annan råd än att slå på teven för att inte få tråkslag. Under loppet av några timmar såg jag Oprah (och grät en skvätt över ett reportage, jag skäms lite), David Letterman, Friends, The Nanny, Seinfeld och Simpsons. Däremellan zappade jag lite mellan MTV, ZTV och Eurosport. Jag hann också springa ut i köket och bre mackor och koka kaffe mellan varven. Tyvärr blev jag om möjligt ännu mer uttråkad. Och min teori stämmer - man blir dummare av day time-TV för när lilla räkans pappa frågade vad vi hade gjort igår kunde jag bara säga "ehhh-hehe".

27 mars 2008

Lågprisflopp

Lilla räkans pappa och jag handlar precis allt i Dyra Närbutiken. Jag har av omtänksamma bekanta som - kanske med rätta - oroas över vår familjeekonomi upplysts om att såväl Willys som Lidl ligger på behändigt gångavstånd och uppmanats att handla där då och då. Så idag tänkte jag att jag faktiskt är föräldraledig och därför borde passa på att inte slänga ut föräldrapenningen på överprissatt avokado och tvättmedel som kostar skjortan.

Sagt och gjort. Jag masade mig till Willys och plockade förstrött ihop lite varor. Men jag kände ingen riktig glädje äver att spara 3 kronor på lilla räkans favvoflingor, 4 kronor på blöjorna och säkert 5 kronor på tvättmedlet. Jag gissar att mina övre medelklass-rötter gjorde sig påminda för jag blev lite deppig av att gå runt där bland lågprismärken och överbesprutade tomater och höra några pensionärer gaffla med personalen om rabattkuponger som inte gäller på Willys.

När jag väl betalt och packat ihop min lågpriskasse var jag tvungen att köpa snobbkaffebönor för 120 kronor på fina kaffehandeln och bakelser på dyrkondiset till min och Väninnans kaffeträff idag. Sedan kändes det mycket bättre.

äventyr på fyrans buss

Igår åkte jag buss med Pluttskrutten för första gången. Jag har på något sätt trott att jag är en cool och lugn person som kan hantera kollektivtrafikens vedermödor också med barnvagn. All wrong.

När vi klev på 4an tidig eftermiddag fullkomligt vällde det in fritidsbarn (som också ville stå i barnvagsutrymmet), rullatorer med vidhängande gamlingar (som också ville stå i barnvagsutrymmet), hundar och hundägare (som också ville stå i barnvagsutrymmet) samt andra barnvagnar och mammor (som också ville stå i barnvagsutrymmet). På hemvägen hade det hunnit bli rusningstrafik. Efter att inte ha fått plats på två bussar efter varandra knatade jag över Västerbron i snålblåsten istället. Den buss vi sedermera fick plats på var tack och lov befriad från skolklasser, hundar och rullatorer. Men istället var det ett fyllo som stoppade ner huvudet i Pluttskruttens vagn och frågade mig om hon var "egen produktion" (jag var faktiskt tvungen att dra lite på munnen).

Men puh. Tack och lov synes Pluttskrutten helt oberörd av allt detta. Så icke jag dock. Jag tror jag skall skaffa körkort och dyr tysk svart bil att köra runt i stan med istället.

24 mars 2008

Ångstrykjärn

Idag har jag strukit. Jag vet att de allra flesta vuxna människor stryker ibland, men jag har liksom aldrig fattat grejen med strykning. Men idag tog jag mod till mig - två påslakan, tre örngott och ett dubbelsängslakan skulle strykas. Jag vågade inte berätta för lilla räkans pappa att jag inte använt min strykbräda sedan jag separerade från Exet (drygt tre år sedan). Innan dess var jag inte heller någon strykfantast. Senaste gången jag gjorde ett seriöst strykförsök tror jag var när jag skulle överraska Exet med att stryka en skjorta åt honom. Det slutade med att det rann brunt vatten ur strykjärnet så det kom rostfläckar på hans skräddarsydda skjorta med monogram på. Ooops.

Hursomhelst, idag när jag strukit ett halvt påslakan (det tog ca. 20 minuter) sa lilla räkans pappa: "Du, det där är ett ångstrykjärn". "Ja, jag vet" svarade jag (fast jag inte har en aning om vad det innebär att ha ett ångstrykjärn). "Alltså, du häller i vatten här", sa lilla räkans pappa och visade en liten pip på strykjärnet. "Ahum", svarade jag och hällde lite vatten i strykjärnet. Sedan strök jag för allt vad tygen höll. Resultat blev väl sådär. När lilla räkans pappa gjorde sig ett ärende till Konsum passade jag på att knöla in lakanen längst in i linneskåpet. Troligen dröjer det ett tag innan ångstrykjärnet och jag blir kompisar.

23 mars 2008

Marsipangris

Påsken är över oss! Läste att påsken är en större mathelg än julen, dvs. att det säljs ännu mer mat till påsk än till jul. Lite äckligt egentligen, svenska folket drabbas av någon slags kollektiv fyradagarsbulimi. Tyvärr blir det svårt för mig att helt dissa matorgierna eftersom jag faktiskt deltar i det själv, fast jag käkar mest smågodis (ur lilla räkans alla påskägg) och marsipan. Just nu känner jag mig som en marsipangris ungefär.

20 mars 2008

Tiodagarsgråten?

Jag läste om tredagarsgråten någonstans, dvs. att nyförlösta kvinnor bölar för att allt är så underbart, eller för ingenting. Jag måste ha fått tiodagarsgråten eller nå't liknande. De senaste dagarna har jag bölat för att Pluttskrutten är så liten, för att hon är så söt, för att hon behöver mig, för att hon har hela livet framför sig och livet är fullt av bekymmer, för att hon är ovetande om allt detta. Jag gråter för att jag bråkar så mycket lilla räkan, för att lilla räkan fortfarande vill att jag skall ligga i hans säng tills han somnar. Priset tog jag ändå igår när lilla räkan skrev bokstäverna M och C (första bokstaven i mitt och lilla räkans pappans namn) med ett hjärta emellan med lingonsylt på sina potatisbullar. Jag var tvungen att gå in på toa och lugna ned mig. Detta måste få ett slut.

18 mars 2008

Tant Ischias

Imorse vaknade jag med en distinkt smärta i nedre delen av ryggen och ner i ena benet. Inte sådär superont, men jag tror ni förstår, lite ont helt enkelt. Eftersom jag inte bara är lätt paranoid utan också lätt hypokondrisk har jag idag surfat runt lite (eller snurfat som lilla räkan säger) och med hjälp av Vårdguiden (God bless Vårdguiden!) konstaterat att jag fått en släng av falsk ischias.

För mig är ischias verkligen förknippat med gamla människor (t.ex. pratar mormor 80+ ofta om ischias). Är man inte gammal tycker jag ischias låter som en bra ursäkt för att slippa städa och diska. Tyvärr lär ingen levande människa hålla med om min självdiagnos - troligen har jag sträckt mig lite när jag lyft Pluttskrutten (lilla räkan har konstaterat att hon väger "som tre fulla mjölkpaket", men betoning på "fulla"). Oavsett vilket ska jag nog ändra lite i min profil, kanske till "lätt paranoid och hypokondrisk 30+++++are med falsk ischias". Det låter väl som en spännande person?

16 mars 2008

åsiktsmaskiner

Hm, jag som tyckte många människor helt oombedda kommenterat hur min relation till lilla räkan ska vara och vad jag ska känna och inte känna för honom... Frågan är om det inte blivit ännu värre med Pluttskrutten. På de sex dagar Pluttskrutten levat har jag redan hunnit stöta på en del åsiktsmaskiner som upplyst mig om att:

- att det är oansvarigt att gå ut med så små barn;

- att lilla räkans pappa och jag måste gifta oss nu;

- att Pluttskrutten inte ska börja på dagis för tidigt;

- att Pluttskrutten inte ska gå på dagis alls;

- att jag måste jobba deltid sen;

Sedan har ungefär 600 personer berättat om Livsmedelsverkets nya rekommendationer angående amning och alkohol. Ganska bra jobbat på sex dagar (observera att jag inte gick utanför dörren de första tre dagarna). I rest my case.

14 mars 2008

Belinda kommer - hjälp!!

Idag ringde vår BVC-mottagning upp. "Jättebra" tänkte jag, "skönt allt rullar igång nu". Den snälla BVC-kvinnan och jag bokade tid på torsdag. Men så säger BVC-kvinnan plötsligt "Ja, då kommer Belinda hem till er på torsdag då".

HEM??? Jag är redan alldeles uppskruvad. Allt kommer att gå snett på torsdag när Belinda kommer. Jag är lite rädd för henne (bara namnet gör mig nervös). Vi kommer att ha glömt att gå ut med soporna i ren nervositet, så hallen kommer att vara full med returpapper och juicepaket och pizzakartonger. Toapappret kommer att vara slut och jag kommer att tappa Pluttskrutten i golvet. Varför berättade ingen för mig i förväg att sjukvårdsmänniskor kommer hem till en när bebisen fötts? Då hade jag anlitat Anticimex och TV 4:s Rent Hus för att röja undan här för flera veckor sedan.

13 mars 2008

kanske ingen lattemamma

Som sagt, ingen bebisblogg var det. Men just nu förmår min hjärna inte att tänka lika svåra och intellektuella (well...) tankar som annars. Jag är förstummad och förundrad - hur kunde vi få ett så vackert barn? Allt hon gör är underbart och hon verkar tycka att jag visst kan vara en mamma.

Men när jag lugnat ned mig lite och blivit mitt vanliga cyniska jag får ni passa er. Jag tänker satsa allt mitt krut på att bli en galen lattemamma som tar upp all plats på trottoarerna, trycker in barnvagnen i små klädboutiquer och lunchrestauranger och ställer mig på tvären i bussen. Fast för att bli en riktig lattemorsa måste man nog ha en sprillans 12 000-kronors-barnvagn med sån där läskig namnskylt till och bo i en riktig våning. Tyvärr har vi begagnad barnvagn och inte-så-snofsig adress, så det blir nog till att lunsa runt i parken i joggingbyxor och otvättat hår, precis som tidigare.

11 mars 2008

Hon är här!

Jag har lovat mig själv (och lovar nu också offentligt) att detta inte skall bli en bebisblogg. Men jag måste bara tuta ut det till hela världen - NU ÄR HON HÄR!!!

8 mars 2008

Äntligen!

Lakritspucken är tillbaka. Äntligen en riktigt rolig nyhet. Sommaren är räddad.

Lakritspuck

morr för buskapa och medelmåtta

Imorse blev jag irriterad på en sak som hände mig för över 10 år sedan. Det är tråkigt att vara långsint men jag tycker inte jag blev tillräckligt arg då, jag var för ung och oförstörd, så jag kan bitcha lite över det nu utan att skämmas tycker jag.

Det var på mitt första "riktiga" jobb. Min chef hade, som så många andra chefer, psykopatiska drag, bland annat verkade han njuta av att skrika åt mig tills jag började gråta och sedan komma in till mig och ge mig en näsduk och bjuda på whisky. Ibland hade jag en blus på mig som var brun och orange med djungelmönster på, då brukade han skrika "buskapa" efter mig i korridoren. Allt detta var saker jag faktiskt lärde mig leva med. Det jag kom att tänka på imorse var att han en dag förklarade för mig att "jurist, det är ett bra yrke för medelmåttor som dig och mig". Då ryckte jag bara på axlarna och gick därifrån, men va f-n, man säger inte till en nyexad person att hon är en medelmåtta. Djävla typ.

7 mars 2008

gnällspik

Nu har jag varit pseudohemmafru en vecka. Jag är ganska bra på det tycker jag. Jag har mest långlunchat och fikat med mammalediga och in-between-jobs-kompisar och spenderat en förmögenhet på saker till bebisen och - ooops - till mig själv.

Lite smolk i glädjebägaren är dock att jag verkar ha potential att bli en riktig gnällspik, ni vet sådär som en del människor blir när de har lite för mycket tid att tänka på oväsentliga saker. Idag har jag stört mig på bland annat följande.

- att en radioreporter inte kunde uttala "Liechtenstein";

- att en tjej på gymmet råsmörade för en instruktör;

- att det alltid kostar någonting "och 50 öre" när jag handlar på Konsum;

- att jag fick nummer 117 i telefonkön när jag försökte ringa Försäkringskassan;

- att jag förlagt mina ringar;

En alldeles vanlig jobbdag hade jag antagligen inte ens lagt märke till de här sakerna men idag har jag stört mig så mycket på dem att jag är beredd att ringa till "Ring P1" och gnälla om dem. Jag tycker Ring P1 är det absolut värsta och sämsta radioprogrammet som finns, så ni förstår säkert allvaret i det här.

5 mars 2008

snålsnubbe

Idag har jag varit på en informationsträff på "min" förlossningsavdelning (dvs. får vi plats där blir det där pluttskrutten föds). Under föreläsningen berättade barnmorskan Ulla att det kostar 340 kronor per dygn för pappor att vara på BB; då får man eget rum (med mamman och bebben förstås), tre mål mat om dagen, kvällsfika, fri tillgång till barnmorskor, läkare och sjukgymnast i princip dygnet-runt. Och ja, det finns teve. Jag tyckte det lät klockrent och funderade på att fråga hur länge man får stanna.

Bredvid mig satt ett par, han såg helt likgiltig och sur ut och hon var (såklart) supersnygg och sådär vackert gravid. "340 kronor", väste han, "glöm att jag stannar". "Men, men... " var allt hon hann säga innan någon hyssjade att de skulle vara tysta. De såg inte ut att vara utblottade. Jag gissar att han sitter hemma och dricker årgångswhisky som ingen annan får smaka på och lyssnar på sin 45 000 kronors-stereo just nu. Morr.

4 mars 2008

Viveka Andebratt i oss alla

Det bor en Viveka Andebratt i ganska många av oss (ni vet Stefans mamma i Mia och Klara - när kommer det fler avsnitt för övrigt?). Jag har hittat en hel del Lill-Vivekor i min omgiving den senaste tiden. Den typiska Lill-Vivekan ställer gärna småintima frågor om (t.ex. om förlossning eller graviditet) och blir sedan jättespattig när man svarar. Det är faktiskt nästan komiskt. Såhär kan det låta.

Lill-Viveka: "Känns det att det snart är dags?; jag: "Ja, jag har ganska mycket sammandragningar";  Lill-Viveka: "Jaha, ville du ha mer kaffe eller?". Haha. Eller såhär:

Lill-Viveka: "Sparkar bebisen mycket?", jag: "Sådär, men det märks att bebben har det trångt därinne, här är en fot t.ex., vill du känna?". Lill-Viveka: "Eh, jag ska hämta ett glas vatten, vill du ha?".

Jag tycker också förlossnings- och graviditetssnack kan vara lite obehagligt och ofta ointressant, men jag leder inte in samtal på det sådär.

Ni som inte har koll på Viveka Andebratt kan lyssna lite här http://www.sr.se/cgi-bin/p3/humor/unitgroup.asp?GroupID=2734&UnitID=2278

2 mars 2008

konsumsorgligt

Ibland när jag gör vardagliga, triviala saker drabbas jag av att tycka att det är så sorgligt det vi håller på med. Vi fixar och donar för att allt ska bli bra, alla ska vara glada, för att vardagen ska funka. Ändå är vi så ofta arga på varandra, olyckliga eller deprimerade, trots städning, tvätt och middagsbestyr.

Så var det idag, när jag var på Konsum. Vi var ett tappert gäng som kryssade runt bland hyllorna för att få ihop söndagmiddagen.  Jag plockade ihop grejer till en korv stroganoff och tänkte "nu blir lilla räkan säkert glad". Samtidigt insåg jag hur oerhört sorgligt livet är. Ibland är det som om ingenting över huvud taget spelar någon roll.