28 februari 2008

goda grannar

Jag tror att jag för det mesta är en hyfsat social människa (fast vad vet jag). Men jag har nog en liten social defekt vad gäller grannar. Som alla andra vill jag ha grannar som kan kolla posten och släppa in hantverkare när jag är bortrest. Men jag vill inte ha mer än så. Jag vill inte känna att jag måste bjuda mina grannar när jag har kalas eller umgås med dem mer än nödvändigt. Bor man i lägenhet löser sig sån’t oftast av sig själv, man säger "hej hej" i trapphuset och rusar sen in till sig. Men min erfarenhet säger att det är annorlunda i villaområden. Där har man en helt annan grannsämja att leva upp till. Skulle lilla räkans pappa och jag köpa hus skulle lilla räkans pappa vara Den Där Trevliga Killen som alla grannar skulle älska, medan de skulle störa sig på bitchen han bodde med (dvs. mig), eftersom jag mest skulle vara rädd för att jag borde fixa adventskaffe till hela grannskapet.

Vi har bara en granne på vårt våningsplan. Hon är klockren. Hon ringer på då och då för att be lilla räkans pappa om hjälp med att förstå ett utskick från banken (jag är kvinna och förstår såklart inte sån’t) eller för att ge lilla räkan en bit sockerkaka (som jag oftast äter upp). Nu har hon börjat dra lite förlossningshistorier från 40-talet för mig. Men that’s it. Superskönt.

26 februari 2008

life is like a box of chocolate

Lilla räkans pappa och jag tittade på "Forrest Gump" för ett tag sedan. Det är verkligen en jättebra film. Men jag hade glömt hur otroligt sorglig den är, särskilt mot slutet, ni vet när Forrest får reda på att han är pappa till sin ungdomskärlek Jennys son och gifter sig med Jenny, som visar sig ha aids och sedan dör en lördag morgon. Forrest blir ensam med sin jättesöta underbara son därute på landet, följer honom till skolbussen på morgonen, lagar mat åt honom och sköter om honom.  

Det behövs ingen stor kraftansträngning för att dra paralleller till lilla räkan och lilla räkans pappa. När filmen var slut låg jag i sängen och grät över hur orättvist och hårt livet är mot vissa medan vissa andra - som jag - bara fått lalla på. Jag är fortfarande lite skakis. Jag tror lilla räkans pappa satt uppe ganska länge och spelade dataspel för att rensa tankarna.

21 februari 2008

Väskan?

Idag var jag hos barnmorskan. Det är lite mysigt att gå dit. Jag börjar dock bli orolig för att hon skall anmäla mig till soc eller något, jag fattar inte varför jag blir så hjärndöd när jag är där. Idag lyckades jag ändå ställa en - tyckte jag - vettig och relevant fråga, alltid något.

Men sedan upplyste hon mig om att jag är "fullgången" (ännu ett av dessa märkliga ord som ingår i graviditetsvokabulären, låter som övermogen ungefär) imorgon, dvs. om bebisen kommer då är den inte född för tidigt. Jag såg på hennes blick att jag måste ha sett ut som ett levande frågetecken. Sedan sa hon "för du har väl packat väskan?". "Väskan?" sa jag, "men det är ju tre veckor kvar". Men hon har förstås rätt, skulle saker och ting sätta igång nu skulle det såklart bli full panik och jag skulle springa (eller vagga snarare) omkring här och leta efter allt man skall ha med sig. Nu tvättar jag iallafall bebiskläder för fulla muggar.

20 februari 2008

Did you forget about me, Mr Duplicity?

Trots att jag har det bättre än någonsin och kanske bättre än jag förtjänar funderar jag väldigt mycket på separationer just nu. En egen uppslitande separation som jag har lämnat bakom mig envisas med att dyka upp i mitt huvud. Jag funderar på andras separationer, ni vet de där paren man tror alltid kommer att hålla ihop och så plötsligt berättar de att de går skilda vägar och man fattar ingenting.

Satt och slökollade på youtube idag och snokade reda på en massa låtar som i någon viss period i mitt liv kommit att symbolisera mitt tillstånd. Och konstaterade att den låt som för alltid kommer att vara Separationslåten för mig är You oughta know. För det är precis så det är, Mr Duplicity.

http://www.youtube.com/watch?v=Tnbc64XQ1DI

17 februari 2008

fotografisortering

Har ägnat större delen av dagen åt att titta igenom en flyttkartong full med fotografier. De sträcker sig från gymnasietiden till i somras. Jag har ödslat väldigt mycket tid och energi i mitt liv på att noja över att jag inte är söt, inte är smal, inte har någon vettig frisyr och att tro att ingen någonsin kommer att vilja ha mig. Nu när jag tittar på bilderna på mig själv när jag var mellan 20 och 30 sådär kan jag faktiskt inte riktigt förstå mig själv. Jag är inte den vackraste jag sett men jag ser verkligen OK ut på bilderna. Kunde ha använt tiden och energin så mycket bättre. Numera orkar jag inte obsessa över mitt utseende, iallfall inte lika mycket som förr.

Sorterade äntligen ut alla bilder på Exet som han skall ha; borde ha gjort det för längelängesedan. Sedan kunde jag inte låta bli att slänga in ett par bilder på mig själv i hans hög där jag ser rätt snygg ut. Sorry.

14 februari 2008

Tankar om tid

Något pretto att rubricera inlägget med titeln på kloka fysik-Bodils (Bodil Jönsson) bok, jag vet, men igår tänkte lilla räkan och jag stora tankar om tid, så jag tyckte det passade.

Lilla räkan tycker att tonåringarna i hans skola (dvs. de som går i högstadiet) är lite läskiga. Jag förstår honom, när jag gick i lågstadiet var jag rädd för killarna i fyran och femman. Hursomhelst undrade lilla räkan om han och hans lillasyskon (pluttskrutten) kommer att gå i samma skola. Jag förklarade att de kommer att göra det ett tag. När lilla räkans yngre syskon börjar ettan kommer lilla räkan gå i åttonde klass. Men, sa lilla räkan, jag vill inte att pluttkrutten ska gå i nian (eftersom nior är det läskigaste som finns). Jag försökte lugna lilla räkan med att säga att han kommer att vara 23 år och long time gone när pluttskrutten går i nian. Lilla räkan tittade på mig som om jag sagt att han skulle flytta hemifrån imorgon.

Tanken svindlar för mig med. Hur skall lilla räkan kunna vara 23 år? Eller tonåring? Min plan är att vi skall gå till leksaksaffären och kolla in det senaste från Lego Star Wars, hitta på egna sagor och småbråka och täckbyxor i evigheters evighet.

12 februari 2008

Fast i 50-talet?

Ibland tror jag att det är på väg åt rätt håll med jämställdheten. Andra gånger tänker jag att vi är fast i 50-talet och aldrig kommer att komma vidare. Idag träffade jag en (manlig) bekant på stan som definitivt styrde in mina tankar på 50-talsspåret. Killen är förhållandevis ung, inte 40 än, och resonerar ungefär som min mormor.

Jag går som bekant runt med magen i vädret, så vårt samtal kom osökt in på när och hur länge jag ska vara föräldraledig. När jag sa att jag tänkte vara föräldraledig ungefär ett år sa han: "Men tar de emot så små barn på dagis?" "Nja", sa jag, "det kanske de gör, men barnets far hade nog tänkt att vara hemma något halvår också." Då säger killen: "Så modernt!" och sedan "Vad har han för ett jobb där han kan vara borta så länge?". Suck. Jag visste inte att han var en sån gammal stofil. Att gubbgenerationen inte går att förändra är en sak. Men när så många yngre människor inte förstår att vi lever på 2000-talet kommer inget någonsin att förändras till det bättre. Jag orkar snart inte ens blir upprörd längre.

11 februari 2008

bankfrustration

Det finns några institutioner som får mig på dåligt humör varenda gång jag är i kontakt med dem. Banken är en av dem. Idag när stövlade dit för att beställa en e-legitimation utspelade sig följande.

Jag: Hej, jag skulle vilja beställa en e-legitimation att använda hos försäkringskassan.

Banktanten: Bank-ID heter det.

Jag: Ja, okej, då skulle jag vilka beställa ett bank-ID.

Banktanten: Men då måste du gå till ditt lokala bankkontor.

Jag: Men det här är mitt lokala bankkontor.

Banktanten: Jaha, men du vet att du kan beställa det på internet va?

Jag: Nej, det visste jag inte, men nu är jag ju här.

Banktanten: Men det är mycket enklare att du gör det via internet.

Jag: Men är det säkert att det funkar på nätet, jag skulle gärna fixa det nu?

Banktanten: Gör det på nätet.

Jag: Hejdå.

Väl framför datorn har jag nu konstaterat att man inte kan beställa sitt d-a bank-ID om man som jag har engångskoder. Kunder med engångskoder ombeds att "kontakta sitt lokala bankkontor"... Från och med nu tänker jag ha min besparingar under madrassen och kommunicera med f-kassan genom personliga besök.

8 februari 2008

strategisk shopping

Idag tänkte jag att jag skulle vara en god flickvän och plastmamma och köpa allahjärtansdagspresenter till lilla räkan och hans pappa, i god tid dessutom (jag vet, alla hjärtans dag är kommersiellt dravvel men nu tänkte jag göra det iallafall). Resultatet av min lunchräd i affärerna blev en kasse kläder till mig själv. Hoppsan. Men tanken var god, eller hur?

6 februari 2008

kulturarvets förfall

En av mina äldre släktingar är övertygad om att det svenska kulturarvet håller på att utarmas. Enligt henne består kulturarvet i princip endast av att kunna laga och att uppskatta husmanskost. Jag är rädd att jag är en av dem som bidrar till landets förfall. Jag kan laga ungefär fem maträtter (av vilka ingen faller under begreppet svensk husmanskost), jag kan inte hålla reda på vilka ostar som är rundpipiga och vilka som är grynpipiga, jag har bakat kanelbullar två eller tre gånger i hela mitt liv - för att nämna några exempel på förfallet. Tack och lov kan lilla räkans pappa både baka och laga ordentlig mat.

Det som stör mig är dock att jag själv då och då tycker att jag inte är som en "riktig kvinna" borde vara. Jag köper bullar på konditori, jag lagar vegetarisk mat, jag veckostädar inte. Lilla räkan och hans lillasyster kommer knappast att mötas av bulldoft och nymanglade lakan när de kommer hem från skolan på grund av min försorg. Jag lägger ingen prestige i att försöka vara en god husmor. Det finns heller ingen i min omgivning som ställer såna krav, vilket förstås är skönt. Eller så har de bara gett upp?

5 februari 2008

no service today

Ibland tror jag att jag har fel jobb. Eller ganska ofta. Just idag har jag ingen som helst lust att vara trevlig och service minded, men tyvärr ingår det i jobbet.

Ett exempel. Förut ringde en ganska jobbig kund. Tanken är att jag skall hjälpa honom med hans problem, men han tror att han kan mitt jobb bättre än jag. Man kan undra varför han vill ha hjälp egentligen. Nu har vi pratat meningslösheter i en timme. Och så tror han att han kan svenska, fast jag inte begriper ens hälften av det han säger. Det finns minst två alternativa språk vi kan prata, men han ger sig såklart inte ("ne ne vi brata på svensk de e good so").

Ibland är det synd att jag är en sån fegis och inte vågar säga det jag tänker. Eller göra som lilla räkan säger när han han tycker att jag skall stanna hemma (med honom) från jobbet: "ring och säg att du har lunginflammation".

4 februari 2008

chockerande godisfynd

Idag hittade jag lite godis i min portfölj. Jag måste ha köpt det förra veckan men har uppenbarligen glömt bort det. Jag tror aldrig det hänt mig förut. Det har nästan försatt mig i någon slags chocktillstånd.

Snart kommer jag väl att hitta pengar som jag har glömt bort också. Att folk kan hitta femhundralappar i sina kläder eller byrålådor som de "glömt bort" är för mig om möjligt ännu mer obegripligt än när de glömmer bort inköpt godis.