28 februari 2014

Se upp i backen

Glömmer uppdatera. Vi har det jättefint. Pluttskruttens och Skorpans inlärningskurva enormt brant. Skorpan åkte ankarlift idag. Igår kunde hon inte bromsa utan körde in i nät, skidlärare eller föräldrar. Lilla Räkan åker nästan som en vuxen nu och verkar stolt över sig själv. 

Igår körde vi kvällsskidåkning hela familjen. Skorpan och Pluttskrutten helt uppspelta över att vara uppe och utomhus så länge. Dessutom träffade vi en förskolekompis till dem i backen som de kunde åka med. 

Skidresor involverar verkligen mycket fix och trix innan man kommer iväg men när man är på plats är det bara att flyta med. Så härligt. 

25 februari 2014

Kväll

Bild från kvällsskidåkningen tidigare ikväll. Bara så ni vet.


24 februari 2014

Plastmamman skidar

Update från sportlovet.

So far so good vågar jag påstå. Härligt - och lite lite jobbigt - att umgås 24/7 hela familjen men jag tror M och jag lyckats balansera allas behov av action, underhållning och egentid. 

Dagens mest dramatiska händelse var att strömmen gick en liten stund i stugan och att stugvärden ville åtgärda detta bums och klampade rakt in hos oss precis när jag klev ur duschen. Stor succé.

Hemmavid har ett gigantoärende som jag ska jobba i börjat röra på sig. Jag både längtar och bävar. 

På bilden väninnan Es balla offpistskidor som jag fått låna. Funkar även i familjepisten. Inga stighudar idag dock.


22 februari 2014

Redo?


Pluttskrutten och Skorpan är redo för sitt sportlov.



Jag är inte riktigt redo ännu.



20 februari 2014

Utmaning

En av delisarna på jobbet är otroligt vänlig, generös och snäll. Det konstiga i detta är att jag ibland blir lite misstänksam för att hen är sjysst, som om hen hade någon baktanke. 

Jag tror jag känner hen ganska bra och tror mig veta att hen är snäll, omtänksam och generös för att det är så hen är. Delägaren i fråga behöver inte bevisa sig och makta sig för alla respekterar hen ändå. En förebild faktiskt.

Idag var hen sådär sjysst igen, alltid kul. Men jag känner att jag fått ett förtroende jag kanske inte riktigt mäktar med. Men. Nu ska jag göra som så många killar gör.

Act as if.

18 februari 2014

plöstligt händer det

Inte varje dag jag blir kallad "darling" på jobbet, men idag hände det.

Och så återupptäckte jag Linkin Park, en av mina 90talsfavoriter. Plus att jag fick tapas till lunch.

Vilken dag.

16 februari 2014

gymtankar

Var på gymmet en sväng i förmiddags, innan jag gick med Pluttskrutten och Skorpan på dansen. Just nu gymmar jag varannan vecka kanske, helt bedrövlig statistik. Konstigt nog kände jag mig hyfsat stark idag, konstigt det där. Dessutom gymmade jag i linne, det gör jag ca. en gång om året; jag känner mig lite obekväm i det. Jag tycker det känns som att gå runt i behå. 

Men hur som helst, när jag gick där om spände mig (<-- not!) i mitt linne fick jag för mig att jag skulle signa upp mig på några PT-timmar. Varför inte liksom? Jag kör alltid ett kort styrketräningsprogram som jag 1) har hittat på själv och 2) har kört i tio år. Dessutom vet jag inte ett jota om träning eller nutrition, mer än det jag tror funkar för mig, dvs. egenhändigt hopsnickrad sporadisk träning med ost och smågodis som huvudsakliga näringskällor. Man kan säga att min träning har förbättringspotential.

Men. Jag ska sova lite på saken. Och åka på sportlov först.

15 februari 2014

Win-win

Gulligaste storebrorsan Lilla Räkan är på bio med sina småsystrar. Jag har fikat och gått några ärenden. Underbara egentid. 

Barnen är förhoppningsvis också nöjda. Win-win.


The mask

Men alltså hallå. Testade Dr Hauschkas rejuvenating mask igår. Har helt len hud idag. Undrar hur länge det håller i sig. 

Som av en händelse ska Finkollegan och jag gå på en Dr Hauschka-happening på onsdag. Får se till att inte köpa hela stället. 


14 februari 2014

Alla hjärtans

Finkollegan skrev på sin blogg om sin son som gjorde en så fin sak för ett annat barn på förskolan. Fick några tårar i ögat. Undrar om jag hade blivit så blödig om jag hört något sånt innan jag fick barn själv. Antagligen inte.

À propos omtänksamma barn, barnens farföräldrar skickade alla hjärtans dag-kort till barnen med posten, men Skorpans kort kom inte fram igår, vilket de andras gjorde (misstänker att det hamnat hos en granne, det är tre familjer i huset som har samma efternamn som Pluttskrutten och Skorpan). Pluttskrutten sa då att hon inte tänkte öppna sitt kort innan Skorpans kommit och satte en tejpbit på kuvertet. Omtänksamhet av den typen är så underbar, så innerlig och naturlig på något sätt. Skorpans kort dök för övrigt upp idag, så det blev riktiga glädjetjut.

M hade ordnat små alla hjärtans dags-presenter till alla här hemma, måste erkänna att sådana här påhittade högtider ÄR lite trevliga ändå. Nu sitter jag här med en ansiktsmask i fejan och väntar på bubblet. 

À bientôt!

Goodie bag

Goodie bag/fringisar/betalning in natura på mitt jobb idag. DET får vi min själ inte ofta.


10 februari 2014

tack och hej

Bevittnade ett begynnande slagsmål vid Slussen idag. Eller såhär, jag såg i ögonvrån hur en fotgängare sneddade rakt över cykelbanan när han klev av en buss (det är ganska kaosigt där för närvarande) och en cyklist kom farande men tvärnitade så att han kanske touchade fotgängaren men absolut inte körde på honom. Det var inget övergångsställe där och det var i en backe så jag skulle säga att fotgängaren var helt oförsiktg och klantig. Fotgängaren fick iallafall spelet och började skrika åt och knuffa cyklisten. Jag och fem-tio personer till kände instiktivt att det här höll på att gå och fanders och stannade till. Två killar gick fram och tog tag i fotgängaren så han fick veva och skrika färdigt. De sa också till honom att han faktiskt var helt fel ute. Sedan lommade fotgängaren iväg och den stackars bleka cyklisten hojade vidare. Kändes ungefär som i reklamfilmen för friends ni vet, när alla liksom sluter upp kring den som blir mobbad.

Är i övrigt helt slut idag. Det har förstås att göra med min supersociala, supertrevliga och superintensiva helg i Berlin och tvätteldoradot som väntade hemma.

God natt.

9 februari 2014

Glücklich am Park

Vintern är onormal även i Berlin. Ber er notera att jag fikar utomhus. På mysiga Glücklich am Park.


7 februari 2014

Hotellmys och OS

Fredagsmys på hotellet.


Mellanlandar på hotellet efter dagens möteseldorado. Ska strax vidare, men degar vid teven en stund nu. Nallar lite på chokladen som jag tänkt ha med hem som present, oj då.

Kollar på OSinvigningen, så j*vla tråkigt att spelen gick till ett land som skiter i mänskliga rättigheter och demokratiska spelregler. Hemskt för alla som fått lida för att få ytan att glänsa.

Men. Det är häftigt med alla atleter på plats. Och kanske ett gott tecken att de ryska atleterna gick in till t.a.t.U. Inte för att det gottgör allt elände.

Andrafrukost

Snabbtripp till Berlin. I tjänsten. Resan börjar bra, tycker jag. Andrafrukost på Starbucks.


Ps Jag är fortfarande förälskad i min iPad Mini. Nu sitter jag och surfar med den på flygplatsen. Försöker hitta caféer i närheten av mitt hotell. Synd att jag har så dassigt lokalsinne bara.  

5 februari 2014

Har man sagt A

Jag vet att vissa av er blir tokiga när jag bara antydningsvis skriver om saker och inte talar ut skägget. Men ibland måste jag. Jag har verkligen behov att skriva av mig men samtidigt vill jag inte lägga ut allt för personliga eller utlämnande saker här. 

Som härom dagen, när jag försökte förklara hur dumt det var att jag inte pratade med någon om en jobbig sak. Att jag gjorde det för att inte oroa andra, men att jag nu i efterhand tror det var feltänkt. Eftersom jag tror att familj och vänner klarar sånt och att det kan kännas bra att lätta sin börda och också lätta andras bördor. Det var det jag ville skriva om, inte själva händelserna i sig (som, jag lovar, inte är så intressant).

Men det kanske är dumt, det är lätt att fel- eller övertolka. Ska fundera på detta lite.

3 februari 2014

Jill & Kakan

Tittade just på andra delen av "Jills veranda", med Kakan Hermansson.

Programmet är öht bra, jag blir helt sotis på Jills gäster, jag vill också hänga med henne och åka runt i Nashville. Men iallafall, det här avsnittet ruskade faktiskt om mig. När Kakan blir så ifrågasatt, inte passar in. Konservativa, galenkristna Nashville är förstås extremt, men jag tror många homosexuella har det så hela tiden, att de måste kämpa varje dag för att få vara sig själva. Fällde faktiskt en liten tår när Kakan satt och pratade med countrystjärnan Chely Wright och Chely berättade om när hon kom ut. (Chely har skrivit en bok om det som jag genast måste skaffa mig. Like me, heter den.)

Jag tycker att jag ofta måste försvara mig mot fördomar om styvfamiljer, och det kan göra mig otroligt frustrerad, men tänker att det är ingenting emot hur homosexuella har det.

Och på onsdag kommer del 3 av Jills veranda.

Sant

Hittade denna på en väns FB; det är så sant som det var sagt.



1 februari 2014

Throwback Saturday

Träffade två barndomsvänner idag, två systrar jag känt i snart 35 år. Nuförtiden ses vi bara en-två gånger om året, men jag blir alltid glad av att träffa dem.

Vi har en lång historia tillsammans och det är speciellt med människor man har barndomsminnen med. Och ungdomsminnen, för all del. Vi gick igenom så mycket tillsammans, vi hann med lekar i skogen, pulkarace, dockor, hemliga klubbar, övernattningar på landställen och påkissningar (dem stod jag för) innan vi blev tonåringar och ägnade oss åt att bli olyckligt kära i killar och älta det, dataspel, sjunga/yla låtar tillsammans, frisyrer, moppar, konserter, gemensam träning, utgångar i Stockholmsnatten, sexdebuter (inte jag då... jag är yngst i skaran och minns att jag nästan svimmade av avund när syrrorna plötsligt blev vuxna och hade pojkvänner och började plugga och jag fortfarande hade fiskbensfläta och gick i SKOLAN). Kort sagt, vi blev unga och sedan vuxna tillsammans. Ända upp i 25årsåldern umgicks vi väldigt mycket.

Det här vemodet är lite svårt att hantera, jag vet liksom inte vad jag vill med det. Jag är glad att jag vuxit upp med dem, de hjälpte mig faktiskt i tonårsvärlden och vi har haft otroligt mycket kul ihop. Det jag hakar upp mig på, tror jag, är att vi ägnade så mycket kraft åt att bli som alla andra för vi var så rädda för att sticka ut mer än vi redan gjorde och nu 150 år senare kan jag bara konstatera att vi är som alla andra. Det är förstås inget fel i det, men jag kan tycka att det är lite sorgligt att vi inte tillät oss att vara lite knäppa.