Jag måste kanske betona att de flesta människor jag nämner mitt plastmammaskap för är positiva och nyfikna och glada för min skull. Nu var det sagt, så ni inte tror att jag bara vill gnälla... :)
Men det är faktiskt en kommentar som jag får då och då och som retar mig extra mycket. Det är alltid från andra kvinnor (varför?) som har små barn eller bebisar, som tittar välmenande på mig och säger jag verkligen har tur som har en så bra relation till mitt bonusbarn men att man inte kan känna samma kärlek till ett bonusbarn som till ett biologiskt barn och att jag inte kommer att förstå det förrän jag får egna barn. Vad vet de om vad jag känner för lilla räkan och vad jag skulle känna för ett biologiskt barn? De som säger så har aldrig bonusbarn. Hur vad de vad "man alltid" känner och inte? Och vad då "eget barn"? Lilla räkan är ett barn som finns i mitt liv och jag älskar honom, varför är det så svårt att acceptera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar