Började läsa en bok om barnuppfostran igår, Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn". Känner mig lite förvirrad nu. Jag tror jag förstår och håller med om hans grundtes, att man skall bygga sina relationer till barn på jämlikhet och inte på maktmissbruk. Han menar också att barn är socialt kompetenta och inte behöver fostras i traditionell mening. Och det har han nog rätt i. Men samtidigt dissar han ledstjärnor som gränser, enighet mellan föräldrarna, konsekvens och rättvisa, samtidigt som han säger att barn mår bäst av att leva i familjer där det finns normer. Juul verkar t.o.m. tycka att orden "uppfostran" och "uppfostringsmetod" är tecken på vuxnas maktmissbruk mot barn.
Jag har alltid levt i tron att regler (som man såklart skall försöka förklara för barn, "man måste lägga sig på kvällarna för att..." istället för "Gå och lägg dig!!"), rimliga gränser, konsekvens och enighet är viktigt och kanske till och med nödvändigt i en familj. Att veta vad som gäller samtidgt som föräldrarna inte är godtyckliga despoter. Eller är jag bara ännu ett offer för gammaldags uppfostran?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar