8 april 2017

Stockholm 170407

Förr eller senare skulle det hända och nu hände det. Ett terrordåd i Stockholm. Eller allt tyder på det. 50 meter från mitt kontor, mitt under något som skulle bli ett firande av några duktiga kollegor. 

Samtidigt som nyhetsflasharna började komma svepte helikoptrar in över city, polis, ambulanser och räddningstjänst fanns plötsligt överallt. (Jag är fö så imponerad av polis och sjukvård etc. Ni som tycker polisen osv är naiv och långsam och oproffsig  kan dra något gammalt över er.) Lilla Räkan ringde och undrade om jag var okej, jag ville skynda mig hem till honom direkt, men fattade förstås att det skulle ta några timmar innan vi sågs.

Bara en halvtimme efter dådet var jag tvungen att försöka ta mig till Slussen för att hämta Pluttskrutten och Skorpan. Gick i ett lämmeltåg med andra stockholmare. Det var lugnt och nästan fridfullt, trots att det var kö på trottoaren och kravallpolis i gathörnen. Smsen från nära började droppa in, är ni ok, vi är ok, osv. Kunder från utlandet mejlade och bad om livstecken. 

Pluttskruttens och Skorpans buss kunde inte stanna på Slussen pga avspärrningarna, deras snälla proffsiga handlingskraftiga lärare promenerade med dem från Henriksdal hem till rektorn som bor på Södermalm, där jag efter en snirklig promenad tillsammans med en annan förälder hämtade upp dem. Pluttskrutten och Skorpan var mycket nöjda med att få vara HEMMA hos rektorn och satt uppflugna i hennes designsoffa i henna jag-tror-jag-dör-fina lägenhet.

Har försökt förklara för Pluttskrutten och Skorpan. De förstår mer än jag vill tro, de hoppas att jag ska säga att var ett misstag, en olycka, en full eller påtänd person som gjorde det. Jag vet inte säger jag hela tiden. Jag vet inte. Lilla räkan är såklart väldigt vuxen i det hela. Ändå har jag lust att be honom om ursäkt. Jag är ledsen att han ska behöva vara ung i en tid där så mycket går åt helvete. Även om han är stoisk i det hela. Och lite cynisk tyvärr.

Läser och hör det självklara överallt. Att terrorister vill att vi ska bli rädda, begränsa oss, börja hata. Att det vi kan göra är att bete oss som vanligt. Göra det vi vill. Gå ut, leva våra liv. Använda och njuta av vår frihet, annars vinner de onda krafterna. Och det är klart det är så. Men just nu vill jag inte alls leva mitt liv som vanligt. Jag är så förbannad. Rasande. 


Men det är klart jag kommer att lugna mig. Om bara en liten stund. Jag ska åka på aktiviteterna med barnen, vi ska resa som planerat imorgon. Jag ska leva mitt fria liv som så många före mig kämpat så hårt för att jag ska få leva.

Älskade Stockholm. Mörkrets krafter förlorar alltid i längden. Det vet du.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar