Så var jag tillbaka i stan. Trots omsorg från rara släktingar är det lite skönt att vara i hemmets lugna vrå igen. Det är bara det att jag är ensam hemma. Har vant mig så fort vid att alltid ha lilla räkan eller lilla räkans pappa i närheten. Med detta följer oförmågan att somna om sedan tidningen gjort sin krasch-och-bang-landning på hallgolvet. Så nu sitter jag vid datorn och sneglar ut genom fönstret. Dött ute på gatan. Ingen action ens vid det dygnet-runt-öppna taxifiket. Det lyser i ett fönster på andra sidan gatan. Om det är någon som glömt ett lyse på eller om det är någon broder eller syster som inte heller kan sova såhär på morgonkröken lär jag aldrig bli varse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar