Såhär dagen efter förstår jag inte riktigt hur jag kunde bli så ledsen igårkväll. Började läsa Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". (Läs den!! Åh vad bra den är.) När jag läste första kapitlet tänkte jag inte så mycket på att det var sorgligt men sedan, när lilla räkans pappa och jag pratade lite, började jag gråta som besatt. Även om situationen för Åsa och hennes pappa Leif var helt annorlunda än för lilla räkan och hans pappa drog min hjärna paralleller. Jag tror det är den där gränslösa kärleken som finns mellan lilla räkans pappa och lilla räkan, att lilla räkan älskar sin pappa så besinningslöst och faktumet att när allt kommer omkring är sin pappa allt lilla räkan har. Precis som Åsa och Leif. Men lilla räkan har mig också, tänker jag förstås, men ändå. Ibland vet jag inte vad han skall med mig till. Jag har bara dykt upp i hans liv. Jag ryar och slänger ut gamla möbler och inför regler och tycker en massa.
Men vi har ganska kul lilla räkan och jag också. Och jag säger till honom hela tiden att jag älskar honom, jag hoppas han förstår det. Förhoppningsvis kommer han iallafall ihåg det när han blir lite äldre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar