Jag tänker ofta på mina morföräldrars livsöden. Det var så mycket TÅGA i dem att jag och många i min generation framstår som riktiga mähän i jämförelse.
Det finns ingen möjlighet att sammanfatta deras liv i ett blogginlägg, men jag vet inga andra som är sådana fighters som de var. Deras kärlek överlevde ett världskrig där de var medborgare i olika stater som förde krig med varandra. Efter år av krig, flykt, fattigdom och elände bytte de land, lärde sig ett nytt språk, jobbade som galningar. Vågade och kämpade och satsade.
Det finns så mycket att berätta om dem att jag borde skriva en roman om dem. Eller starta en blogg iallafall.
Med tanke på mormors och morfars alla umbäranden och allt de fick kämpa för, känns ALLA mina problem som bagateller. När jag tänker på mina morföräldrar skäms jag för alla tramssaker jag funderar på och alla pengar jag gör av med på nöjen och grejer till barnen. Inte för att jag tycker att jag inte får göra vad jag vill med mina pengar, utan för att jag aldrig riktigt kämpat som mormor och morfar fick göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar