Jag växte upp i ett tvåpersonershushåll. Mamman och jag. Ganska ofta var mormor och morfar hos oss, men i grunden var det alltid Mamman och jag.
Utöver Mamman, mormor (91) och Lillebror (som jag aldrig bott tillsammans med) har jag inga släktingar egentligen, inga morbröder och mostrar, farbröder eller fastrar, inga kusiner. Jag har själv utsett några personer till släktingar (kusinerna J och H och Plastmamman d.ä. till exempel, men vi har inga blodsband*). Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om för- och nackdelar med att vara ensambarn och att växa upp med en förälder och det kanske jag gör någon gång. Detta var ett litet stickspår. Det som slog mig i helgen och det jag egentligen ville komma till är att oddsen borde ha varit ganska små för att jag skulle få tre barn - och en så snygg man, mind you - och en ingift släkt av gigantiska mått. När jag stod i tvättstugan igår och vek påslakan efter påslakan och sorterade 45 par strumpor kom det på något sätt över mig hur fantastiskt detta är. Jag trodde nog inte att jag skulle gå från en tillvaro där ett filpaket räckte till fyra frukostar till en där man inte hinner blinka så är kylskåpet tömt.
Underbart.
*Många tycker förresten att kusin H och jag är så ”väldigt lika” och att det ”syns att vi är släkt”. Någon har till och med trott att vi är systrar. Detta skulle jag också kunna skriva ett inlägg om. Jösses vad många uppslag jag fick nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar