Ofta tycker jag att livet i långa perioder är någon slags jämngrå massa, varken underbart eller jobbigt, det liksom bara är. Vi stretar på, dagarna flyter in i varandra. Sedan när man minst anar det kommer plötsligt en period när livet ena stunden är så underbart att man undrar om det är på riktigt för att i nästa sekund vara helt hemskt. Jag undrar varför det är så? Egentligen är de lyckligaste och de olyckligaste stunderna kanske de som utgör livet, och det vi minns när vi tänker tillbaka på våra liv, men samtidigt är de stunderna också de mest energikrävande och ansträngande.

Denna vecka har visat sig vara ett riktigt avbräck från det vardagsmulna. Lillebrors och Es bröllopslycka försatte mig in någon slags trans tror jag. Bröllopsdagen och dagarna efter var helt rosenskimrande. Men så imorse ringde min favvokusin och berättade att hans pappa S dog inatt. Pappa S stod mig väldigt väldigt nära när jag växte upp, från den jag var tre till dess jag var 13-14 år sågs vi ofta, ofta. Våra familjer hängde på helgerna, semesterade sommar och vinter, firade t.o.m. några jular ihop. S lärde mig dyka, simma och åka skidor. Familjens hem var en oas där vi lekte och lekte och lekte. S är så självklar del av min uppväxt att jag liksom inte kunnat tänka mig att han skulle kunna dö. Men nu är det så och det är helt förskräckligt. Det är som att en liten del av min uppväxt försvunnit. Och så grämer jag ihjäl mig för att jag aldrig berättade för S hur mycket han betytt för mig. Att jag så ofta tänkt att jag ska hälsa på honom eller skriva till honom och så gjorde jag inte det.


http://m.youtube.com/index?&desktop_uri=%2F#/watch?v=Y2jxjv0HkwM