Bryssel

Bryssel. Jag orkar inte ens förklara hur uppgiven jag är. Undrar vad vi ska göra. Att stå upp för det vi tror på och försvara demokratin och det öppna samhället verkar ju inte hjälpa.

En av mina väninnor brukar vara i Bryssel ganska ofta, så när jag hörde om dåden imorse smsade och mejlade och ringde jag henne förstås och blev helt skärrad när hon inte svarade. Kunde inte släppa tanken på att hon kunde vara en av de döda och ligga södersprängd på flygplatsen eller vara svårt skadad och sväva mellan liv och död. Funderade ett slag på att ringa hennes man och kolla var hon var med så ringde hon som tur var. Hon var inte i Bryssel utan hemma sjuk och hade inte hört något om dåden förrän jag ringde så hon hade först lite svårt att greppa varför jag var så glad att hon inte var i Bryssel.

Jag ska till en europeisk storstad om några veckor. Jag brukar inte vara rädd för terrordåd eller ens olyckor när jag reser, det ligger inte alls för mig tänka i sådana banor. Men nu har jag märkt att jag börjar bli rädd och det är irriterar mig för det är ju PRECIS DET DE VILL, terroristerna. De vill att vi ska bli rädda, begränsa oss, ge upp. Jag vill inte låta dem påverka mitt liv, men ändå så är det något som gror där.

Storstadsresan är en jobbresa med Bossen och sannolikheten att något skulle hända precis där och då är förstås mikroskopisk. Och ändå kan jag inte riktigt släppa tanken på detta.