Bubbelbra

Idag var jag på en brunch med tjejgänget, en i gänget firade sin födelsedag. Tre timmar av prat, skratt, grym (!!!) mat, bubbel, kakbuffé, you name it. Helt underbar paus från allt.

Hade sedan en shoppingdejt med Lilla Räkan, eftersom han ville köpa födelsedagspresenter till Pluttskrutten. Han köpte en jättegullig munkjacka till henne för egna pengar och ett par örhängen med bidrag från mig. Ena expediten undrade om presenten var till Lilla Räkans flickvän, vi skrattade lite åt det.

Tror - på riktigt - mitt goda humör smittade av sig på alla, för hela kvällen har allt varit supermysigt och harmoniskt här hemma. Inte ett enda tonårstjafs, inget småbarnsgnäll, bara trevligt. Kanske har det att göra med att jag drack två glas bubbel på brunchen men det gör ju inget i så fall.

Spikrak

Skorpan är lite förkyld och småhängig. Därför fick hon välja en liten film innan läggdags och valde Teletubbies. Nog ett år sedan hon tittade.

Pluttskrutten tycker faktiskt också det är lite kul. Tror det är skönt att kunna skylla på lillasyster.

En sak jag undrar - när slutar barn sitta sådär spikraka i ryggen? Lilla Räkan har inte suttit så på länge. Mig ska vi inte tala om. Två kollegor har sagt till mig idag för att jag tydligen satt med ryggen som en ostbåge. 

couch potato

Igår ringde han, min PT-vän.

Låt oss kalla honom Harry. Harry är inte alls australiensare, utan en väldiskt brittisk britt, så jag förstod tyvärr inte riktigt allt han sa. Men det löser sig när vi ses tänker jag. När jag berättade om min styrketräningshistoria sa han "oh, dear" och när jag sa att mitt mål med det hela är att känna mig stark och att jag inte känner mig stark alls just nu sa "that's too bad".

Harry och jag har en dejt nästa vecka, det blir spännande.

ps Nu har jag kollat upp lite engelska glosor - hantel heter "dumbbell" på engelska (och soffpotatis heter "couch potato", antar jag.)

my journey

I min hybris för ett par veckor sedan slogs jag ju av tanken att testa att träna med PT. Eftersom jag inte är sugen på att bara testa vilken PT som helst utan gärna vill veta vem det är och att personen är bra bad jag M kolla med sin PT (som fått M att gå från att ligga i soffan och käka Digestivekex till att ta 155 kg i ryck) om han har tid för ytterligare en klient.

Igår messade nu denne PT och sa att han ringer mig i veckan för att diskutera mina mål, vad jag förväntar mig av honom och vilka idrottsskador han ska ta hänsyn till. Det var ju jättebra att han förvarnade för så har jag inte riktigt tänkt ännu. (Spontant skulle jag säga att mitt mål är att bli stark och snygg och min förväntan på honom är att han fixar det, haha.)

Dessutom avslutande han med "looking forward to starting you on your journey". Killen är från australien så det hela blir på engelska, dessutom. Detta kan bli hur kul som helst. Jag kan diskutera aktieägaravtal på engelska men vet inte vad hantlar heter på engelska. Eller soffpotatis.

Om jag vågar ta mig an att träna med PT lovar jag att delge er min journey här.

Varning, skryt!

Inser att jag är som alla (eller iaf de flesta) föräldrar. När något av mina barn åstadkommer något nytt tycker jag det är helt fantastiskt, även om det i ett lite större sammanhang inte är så speciellt. Jag brukar försöka avhålla mig från offentligt skryt om barnen, men nu kan jag inte låta bli.

Skorpan och Pluttskrutten har börjat skriva lite på egen hand. M och jag har inte övat med dem i någon större utsträckning utan bara svarat på frågor om bokstäver och visat hur de ser ut. Fascinerande att de ändå lyckats lista ut hur bokstäverna och ljuden hänger ihop. (Jag vill minnas att jag tyckte det var svårt att lära mig bokstäverna och att läsa osv. Men det är ju jag det. Ofta tänker jag att det är tur att barnen har en så intelligent pappa.)

Skorpan skrev och ritade "lakrits" igår och idag gjorde hon en teckning till sin vän Lioness.

Medan Pluttskrutten freebasar med "fjäril", "äta", "keps" m.m. Hon har f.ö. också beslutat att hennes förnamn ska stavas och uttalas på ett annat sätt än M och jag valt. Vad ska man säga?

Färdigskrutet.

Verkligheten

Tillbaka i den så kallade verkligheten.

Förutom bilresan hem (gick hur smidigt som helst, tomt på vägarna, glada barn) är det uppackning, tvätt, handling och laddning inför veckan som gäller. Dötråkigt. Min att göra-lista till jobbet är så lång att jag skulle kunna börja grina. 

Nu är det slut på skidåkning, varm choklad och smågodis. Slut på långkalsongshäng, pjäxdans och okammat hår. Tanken på nylonstrumpor och åtsittande byxor och kontorssittande gör mig jättetrött. 

Pluttskrutten avslutade sin skidvecka med att åka en svart backe. Så var det klart liksom. 

Funderar fortfarande på den där halvmaran. Att detta har blivit sån beslutsångest helt plötsligt?

WHHM

Har från min egen Plastmamma och ett annat håll fått tips om Women's Health Half Marathon (www.whhm.com). Funderar på att anmäla mig. Men det finns förstås en massa dåliga ursäkter att inte göra det.

- jag inte alls är särskilt bra tränad och det är bara två månader dit,

- jag behöver nya skor,

- jag blir sur om det går sämre än på Stockholmsloppet i höstas (då jag hade tränat bra).

Ni förstår.