Jag tänker ibland att jag är lite av en iron woman. En kvinna som tävlar i iron man. Inte för att jag någonsin skulle komma på tanken att simma 3,8 km, cykla 180 km och sedan springa ett maraton. Jag menar mer som människotyp. Hon står emot allt, klarar alla utmaningar.
Men så imorse insåg jag att inget kan vara mer fel. Jag skar mig när jag rakade benen med min splitternya superrakhyvel. Blodet forsade, nej, men rann iallafall, eller hm, det kom några droppar blod på badrumsmattan. Och jag svimmade nästan. Det flimrade för ögonen och benen blev som spaghetti.
Nu svimmade jag inte. Men jag fick sätta mig ned en stund. Sedan fick jag ynkligt konstatera att jag har noll (0) iron woman-potential.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar