Mingel

Det var sommarmingel på jobbet igår. Jag hade först inte tänkt gå, framförallt för att jag inte är i form, men också för att varken C eller S skulle dit. Bestämde mig sedan för att gå iallfall.

Inledningsvis hade jag riktigt trevligt, pratade med kollegor som jag väldigt sällan pratar med annars. Fastnade dock senare i ett samtal om bonusbarn och nya familjekonstellationer med en av Herrarna. I grunden var vårt samtal intressant men jag tyckte det blev jobbigt efter ett tag för att allt blev så personligt och för att jag tolkade Herren ifråga som att han någonstans ifrågasatte mina värderingar. Han menade det nog inte så, han är en godhjärtad människa som vill väl, men han hade en besserwisserattityd i vissa frågor som jag  - i den fragila status jag (tydligen) är i - tog åt mig av.

Hursomhelst, mitt i detta samtal fick jag plötsligt tanken att jag bara måste gå. Brukar aldrig vara så för mig. Så jag gick, precis när bandet vi väntat på skulle börja spela. Jag tror att det var ett bra beslut att sticka och det var ingen som märkte eller tyckte något om det, men jag förvånade mig själv lite.

shit

Förstår om någon undrar över mitt lågvattenmärke igår, men jag vill inte skriva om det här. Hundred-dollar-bill-citatet är iallafall från Shit my dad says*.

Men men men. Eländet som sköljde över mig igår har jag försökt hantera och det var jävlarimig bra gjort av mig.


*Shit my dad says går att följa på twitter: https://twitter.com/shitmydadsays. Det finns en bok med samma namn också. Boken är verkligen jätterolig och läser man lite ordentligt finns det också ett oanat djup i den.

Sometimes

Sometimes life leaves a hundred dollar bill on your dresser, and you don't realize until later that it's because it fucked you.

koma

Några timmar efter mitt förra inlägg la min telefon och därmed min uppkoppling av. I de djupa norrländska skogarna finns inte mycket till internet ska ni veta. Väldigt stressande i början men väldigt skönt efter ett tag. Inte ett mejl, inte ett telefonsamtal, inte ett Facebookinlägg, ingenting.

Som alltid blir jag helt avslappnad av några dagar i Norrlandsstugan. Och då menar jag helt. Kanske för mycket. Jag somnar hela tiden, i soffan, på gräsmattan, i bilen. Samtidigt är det otroligt skönt att bara ge efter för lugnet och skogen och havet.

Men ni kan vara lugna, jag har inte sovit hela midsommarhelgen. Jag har också dansat runt midsommarstången, varit på två släktkalas, hyvlat i mig en Västerbottenost helt själv, druckit rosé och varit på second hand-butiken i hamnen (årets fynd: docka med finklänning, filt och babylift för 80 kr och en ABBA-singel från tiden innan gruppen ens hette ABBA för 10 kr).

I förmiddags flög jag hem och har nyss landat på kontoret. Tanken är att jag ska jobba undan innan M och Lilla Räkan, Pluttskrutten och Skorpan kommer imorgon. Tyvärr känner jag mig fortfarande i koma.

Måste rycka upp mig.

Norrlandsstugan

Från Norrmalmstorg till Norrlandsstugan. Jag älskar verkligen Norrland vid midsommartid. Det är så grönt, så klart, så mycket syre i luften.

Barnen är redan i sommarlovsrytm. Själv vet jag inte vilken rytm jag är i. Är avslappnad och speedad samtidigt. Skulle kunna gå och lägga mig, eller ta en promenad. Skulle kunna jobba ett par timmar. Eller läsa en deckare. Ja ni hajar. Underbart att vara här iallafall.

Och väldigt ljust. Bilden tog jag för tio minuter sedan.

Blogspotkrångel och böllåtar

Alltså, det är ju både det ena och det andra som inte funkar här på blogspot. Det har inte gått att kommentera här på hur länge som helst, vilket suger eftersom det är så kul med kommentarer. Sedan verkar man inte kunna länka in filmer längre och inte heller videos från youtube osv. Morrmorrmorr.

Jag försökte lägga in en video med Ane Bruns tolkning av "Feeling good" för ett tag sedan, det gick ju åt pipan. Ska prova länka istället. Den är helt enastående bra, första gången jag hörde den Lille Skutt-grät jag. Apropos det, jag vet inte riktigt vad som pågår, jag bölar till musik som aldrig någonsin tidigare. Min självbild innefattar inte den här nykomna blödigheten, men det är bara att hänga med antar jag.

Här några vemods-/böllåtar:
Ane Bruns tolkning av "Feeling good": http://blogg.svt.se/psl/tag/ane-brun/

The Webb Sisters tolkning av "If it be your will". http://www.youtube.com/watch?v=Q1gu4YdA6tE
Så fin så fin. Har gillat sången länge, men Cohens sånger gör sig ofta bäst när någon annan än han själv sjunger dem. Utom "I'm your man", förstås, haha.

Har den senaste tiden också lyckats grina till INXS "By my side" och Nina Kinerts "In my clutch". Jämte en bunt låtar till. Kanske är jag inte klok.

teori

Just nu jobbar jag en del med en av Herrarna på kontoret. Vi har ett litet gäng av Herrar, som har enorm erfarenhet men också är lite gammaldags och omständliga.

Den här Herren har jag försökt uppfostra lite, så han har slutat mejla mig på småtimmarna och komma in i mitt rum med en massa handskrivna små lappar precis när jag håller på att packa ihop för dagen. Men han har verkligen några egenheter. Som att han t.ex. inte lyssnar. Det kan bli både frustrerande jobbigt och ganska komiskt. Och så tror han att han har världens personkännedom. Till exempel har han sagt några gånger till mig att "Du, Plastmamman, du har då verkligen inga problem med dålig självkänsla." Näha, vad bra då. (Säger jag inte till honom men borde kanske). Han vet också att jag är tidsotimist (är jag?) och en cool mamma (nä).

Men jag får honom också att öppna sig lite då och då. En bra dag berättar han lite om sin pappa som dog när han var två år och sin bonuspappa som han tyckte mycket om. Eller så visar han foton på sina barn som han är så stolt över.

Men häromdagen när vi åt lunch tog det ändå en lite knasig vändning. Helt utifrån ingenstans började han att berätta om alla näringslivstoppar han känt som tagit livet av sig. Hans teori är att män i höga positioner i näringslivet är vana att genomföra obekväma beslut och om de bestämmer sig för något så genomför de det, även om det är svåra saker (som att skjuta sig själv i huvudet, till exempel). Och så räknade han upp alla höga chefer han känt som skjutit skallen av sig med sina jaktvapen alternativt hoppat från tak rakt ned i asfalten. "Du förstår", sa han, "det här är inte killar som mår lite dåligt och tar lite sömnmedel och sedan MISSLYCKAS. Vill de något så gör de det."

Eftersom jag i vissa lägen inte kan hålla truten sa jag att det kanske ligger något i den teorin men att jag ändå undrar lite över de här näringslivstopparnas fruar och barn som kanske hellre hade haft en olycklig man eller pappa som inte lyckas i sitt självmordsförsök och kanske får ordning på svårigheterna.

Efteråt har jag tänkt att han kanske hade velat prata lite om sina kompisar som inte lever längre och hur svårt livet ändå är ibland. Istället för att att höra mig dissa hans teori?