this too, will pass

Känner mig fortfarande lite på gränsen, eller vad man ska säga.

Men. "This too, will pass."

Här en fin låt.

komplicerat

Flera saker i mitt liv är komplicerade just nu. Jag kan inte skriva om det här för att jag inte vill lämna ut personer som står mig nära (det handlar inte om M och mig, vi har det jättebra, eller om barnen, där är allt som det ska).

Men. Några saker i min tillvaro är just nu väldigt svåra och väldigt komplicerade. Jag tror att jag gör det rätta. Försöker bete mig respektfullt och värdigt.

Min älskade kusin J skrev nedanstående när han befann sig i en svår situation och det är så sant.

We are taught that suffering is one promise that life always keeps. So that when happiness comes, we know it is a gift, and it is ours only for a brief time.

Lördagen

Hej hallå.

Igår, på lördagen, var jag helt slut. Inte på grund av sömnbrist utan som en följd av hela veckans anspänningar. Kroppen är inte som när jag var 25 år längre uppenbarligen (inte hjärnan heller, synes det mig). Men OK, det var lite för mycket på ett par fronter under veckan men allt gick bra, det får jag ändå ta med mig.

M såg till att hela familjen tog sig ut i det absurt vackra vårvädret. Efter en småbarnsanpassad promenad och fika vid vattnet i Hellasgården kände jag mig hyfsat normal igen. Väl hemma hakade jag på sportiga Favvogrannen på en lätt (faktiskt) löprunda. Det är så bra med Favvogrannen, vi står varandra nära utan att det är för nära, om ni förstår.

Sedan hängde vi hemma hela familjen. Hade kunnat vara en alldeles perfekt lördag om inte en infekterad och komplicerad konflikt bubblat upp till ytan. Jag har hamnat i en situation jag aldrig varit i förut. Jag har försökt att möta vederbörande, vänt andra kinden till, bett om ursäkt för allt ont jag gjort, det spelar ingen roll. Det är trasigt och förstört och det verkar inte finnas någon återvändo.

Min plan är att låta mig själv älta det här ett tag. Så länge jag behöver. Sedan ska jag resa mig och gå vidare. Den förlösande acceptansen. Jag är inte där ännu, men snart hoppas jag.

Premiär

Snart premiärtur för de här godingarna.

tbx

Om det är så att ni har saknat mig så är jag tillbaka, på kontoret och i hemmet där jag hör hemma. Föredraget gick jättebra (vi var flera som höll tillsammans); lite trött på mig själv för att jag alltid startar så sent med mina förberedelser men det är som att jag inte kan prestera ordentligt om det inte är lite bråttom. Resan till Hamburg med Bossen och en yngre kollega var också lyckad och bra på alla sätt.

Igår fick vi besked att Pluttskrutten kommit in på den skola vi tror att vi helst vill att hon ska gå i. En stor lättnad förstås men samtidigt - återigen - så svårt att veta om det verkligen blir bra och om vi tänkte rätt.

tågtankar

Hej från tåget. Minns att jag förra gången jag åkte tåg på den här sträckan tyckte att det var så vilsamt att åka tåg och att vara på tjänsteresa. Idag känns det inte alls så.

Det har säkerligen en massa orsaker men några av dem är att jag denna gång är mycket sämre förberedd på det jag ska göra (hålla ett föredrag, började skriva manus kl 22:15 igår, jättedumt), att jag har mycket roliga saker jag borde och vill göra hemma och att jag åker till Tyskland imorgon bitti (dvs. en tjänsteresa till).

En helt annan sak som gör mig lite förvånad. Mamman, som hämtar Pluttskrutten och Skorpan på lekskolan, fångar upp Lilla Räkan och lagar mat till oss tre dagar i veckan har den senaste tiden blivit tillfrågad om Ms och mina vardagsvanor och om vårt skolval för Pluttskrutten och Skorpan av flera lekskoleföräldrar. Är inte det lite konstigt?

Jag berättar gärna om våra tankar kring skolvalet, men då kan de väl ta det med mig direkt? Mamman svarar att hon inte vet, fast hon vet, eftersom hon inte vill vara någon slags mellanhand. Men frågorna om vår vardag är väl ännu snurrigare? Varför frågar de min mamma om när jag kommer hem på kvällarna eller hur ofta M lämnar på förskolan? Om det är viktigt att veta hur vårt veckoschema ser ut får de också gärna fråga mig direkt. Men varför är det intressant för dem att veta? (Jag misstänker att de är sura för att vi inte hämtar barnen själva mer än ett par dagar i veckan. Eller så är det avundsjuka/missunsamma/förundrade för att vi har en sån bra och engagerad mormor som vill lägga så mycket tid på sina barnbarn, men jag vet ärligt talat inte säkert).

Nu ska jag foka på föredraget en stund. Hej då.

Uff

Orkar inte med den kommande veckan. Trist att känna så på söndagen redan. Men lyssna:

Skithetsig dag imorgon, ska lämna på förskolan och lösa av Mamman på kvällen, har ett möte kl 11 SAMTIDIGT som jag ska vara på ett annat ställe, ska leverera två rätt stora avtal på torsdag men åker till Sundsvall över dagen på tisdag för att hålla ett föredrag som ännu är oförberett och till Hamburg onsdag-torsdag för att träffa branschkollegor. Wining and dining och jättetrevligt men jag skulle hellre stanna hemma ärligt talat. 

Pluttskrutten och Skorpan placeras hos Mamman onsdag eftermiddag till fredag morgon och M reder ut resten av logistiken så det ska nog lösa sig men jag orkar ändå inte riktigt. Power through.