Sparkling har skrivit ett inlägg om Jojje Wadenius. Egentligen håller jag med henne om att Jojjes låtar är lite jobbiga och av det klämkäckaste laget.
Men så hände något märkligt. Idag spelades Jojjes låt "Mitt lilla barn" på radion. Och vad hände? Jag började gråta. Låten fick mig att tänka på den gränslösa kärleken mellan lilla räkan och hans pappa, på Pluttskrutten och hur jag (precis som han sjunger i låten) vill skydda henne från eld och djupa vatten. Jag passade också på att gråta en skvätt över hur länge jag fick vänta på Pluttskrutten och över att hon äntligen är här. När jag ändå höll på, menar jag. Sedan kändes det genast bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar