Vi hängde ihop som ler och långhalm när vi var små. Hon var alltid på min sida. Hejade på mig när jag tvekade. Tog mitt parti när jag blev retad. Såg till att jag alltid stod på mig. Lät mig vara kaxig, högljudd och framåt.
Men i tonåren förändrades hon. Hon började väsa i mitt öra att jag var dålig, tjock, ful och värdelös. Jag trodde faktiskt på det. Började stryka längs väggarna. Försökte bli osynlig. Så fort jag tog för mig eller visade gläjde var hon där och väste: "Sluta tjockis. Ditt lilla äckel." Så där höll hon på. I många år var hon snarare en börda än en vän. Till slut höll jag på att ge upp. Ville låta henne bestämma bara.
Men så började jag säga ifrån. Sätta ned foten. Vägrade acceptera att hon styrde mig sådär. Snäste tillbaka när hon tjatade om hur ful, tjock och äcklig jag var. Det gick ganska bra. Efter ett tag slutade hon. Hon blev alldeles tyst. Tryckte inte ned mig längre. Sedan började hon bli snäll igen. Coachade mig när jag velade. Sa att jag valde rätt. Att jag var bra. Hon trodde på mig. Sa att jag skulle fixa det.
Idag är vi vänner igen. Inte riktigt som förr, men jag tycker om henne. Oftast är hon glad och stöttande. Pålitlig och sjysst. Ibland falerar hon fortfarande. Börjar väsa sådär igen. Men jag håller henne på mattan. Och jag litar på henne. Hon vill mig väl, innerst inne.
Vi kan inte leva utan varandra. För hon är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar