Hörrni. Jag har så mycket tankar om jämställdhet på arbetsplatser. Om varför och på vilka sätt kvinnor inte tar sig fram fast de har potential till det. Jag ser det hela tiden. Kvinnliga kollegor som är så driftiga, duktiga, kunniga. Män som glider med och förbi. Jag vet, jag vet, jag VET att alla män inte är så, jag VET att alla kvinnor inte är duktigare än alla män, men man måste generalisera för att kunna prata generellt.
Ibland tänker jag att det skulle gått bättre för mig om jag varit en man. Nu vill jag inte alls vara en man, jag tror det finns en massa krav och förväntningar på män också som inte alltid är så kul att ha över sig, men just karriärmässigt tror jag det i mitt yrke är bättre att vara man.
Nåja. Det jag ville komma till var att det inte bara är gubbar som sitter i vägen för såväl yngre kvinnors som yngre mäns karriärer. Tyvärr finns det många kvinnor som beter sig likadant. Jag tror inte på att kvinnor alltid skall svetsa sig samman som en front mot alla män, eller att kvinnor har en allmän plikt att hjälpa just andra kvinnor. Men det jag stör ihjäl mig på är när kvinnor tar över dåliga maktstrukturer från sina egna manliga chefer och kollegor. Jag har så många exempel på det att jag skulle skriva en bok om det.
Jag blir alltid lite förvånad när det händer. En manlig chef som gubbar sig blir jag inte lika upprörd över, det är kanske fördomsfullt, men jag hoppas liksom alltid lite mer på kvinnorna i mansdominerade branscher.
Kanske är det kört för min generation. Jag lovar och försäkrar att jag skall försöka uppfostra mina barn till feminister och jämställdhetsivrare. Med Lilla Räkan går det rätt så bra. Han är just nu så upprörd över att kvinnor och män inte får samma lön för samma arbete i Sverige så han blir röd i ansiktet när temat kommer upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar