13 juni 2013

i stunden

Pratade länge och väl med S idag om hur det är att vara jagad av allt man måste göra, eller tror att man måste göra. Tror S och jag är väldigt lika i att vi vill ha händelsrika liv, och är tacksamma för att vi har det. Men att livet ibland känns som en transportsträcka till nästa aktivitet. Alla förberedelser man måste göra för att saker och ting ska bli trevliga eller över huvud taget fungera tar över.

Jag tycker ibland att det är så mycket förberedelser så att själva aktiviteten inte blir riktigt rolig, eller att jag inte hinner njuta av den ordentligt för att jag redan funderar på nästa steg. Jag känner mig alltid otacksam och lite misslyckad när det blir så. Oftast blir det så i perioder när jag har för mycket i huvudet, är för trött helt enkelt.

Jag vet vad ni tänker nu, eller jag tror jag vet det. Jag tror att ni tänker att den där Plastmamman måste öva sig i medveten närvaro. Och det måste jag ju. Egentligen borde det vara det lättaste i världen att njuta av stunden. Acceptera stunden som den är. But it beats me.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar