Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för saker som jag egentligen är lite rädd för. Svaret är förstås att vi slutar utvecklas om vi aldrig lämnar vår comfort zone, men ibland tänker jag att det är ganska skönt att gå i sitt vanliga lilla lull och inte utmana sig själv hela tiden.
Det är förstås dagens halvmarathon jag tänker på. Hämtade mitt startkit igår och ägnade kvällen åt att lusläsa om olika taktiker man kan ha under loppet på hemsidan (borde kanske ha tänkt på det tidigare, det verkar inte så smart att bara tuta och köra som jag tänkte), äta kolhydrater (salta pinnar och geléhallon - inte så bra val va? Drack en massa läsk också. Puckomamman.) och att se en instruktionsfilm över backen som är mellan kilometer 17 och 18 (vem har dragit banan så? vem?).
Har varit täppt i näsan hela veckan. Har t.o.m. googlat om risker med att träna med snuva i olika former och det verkar helt riskfritt att springa med täppt näsa om man inte är febrig osv. Inbillar mig att jag har ont i halsen men så är det nog inte. Jag har verkligen en släng av hypokondri. Har inga som helst giltiga ursäkter att inte springa idag alltså.
Tyvärr har jag berättat för hela världen (grannar, kollegor och vänner) att jag ska springa. Får gaska upp mig nu och inte fundera så mycket. Tänka att jag är jätteduktig bara jag klarar loppet. Men som min kollega Chrille sa "Du har ju en inofficiell målsättning, eller hur?". Sant sant sant. Men den inofficiella målsättningen kan få vara inofficiell ett tag till.
Lovar att uppdatera alldeles oavsett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar