Igår inledde jag min arbetsdag med att se en femminutersfilm av och med en hjälporganisation som tar emot flyktingbåtar på Lesbos. Medarbetarna står alltså i strandkanten och fångar upp överfulla gummibåtar med flyktingar, tar hand om underkylda och rädda barn, ger filtar och mat och fixar gosedjur till de små. Bär dem som inte förmår att gå själva, kramar och lugnar.
Ni kan ju tänka er hur det gick, jag började såklart gråta. Till saken hör att vi sitter i kontorslandskap på jobbet så en kan liksom inte stänga dörren om sig. Mitt i detta dök en man som jag jobbar mycket med just nu (inte Bossen) upp i min hörna av kontoret och ville prata om en transaktion vi håller på med. Jag gillar den här personen, det finns många på jobbet jag hade tyckt det vore jobbigare att gråta inför. Han blev såklart lite förvirrad när han såg att jag satt och bölade. Vi pratade en stund om flyktingkatastrofen, han är väldigt vettig såklart. Sedan sa han lite diskret att "du får nog fixa till din mascara" och sedan var det inte så mycket mer med det.
Jag känner mig på ett sätt lite larvig nu, samtidigt som det är skönt att veta att varken mitt eller hans hjärta är av sten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar