Den har egentligen varit på alla sätt bra. Jag och min nya följeslagare har haft en bra dag. Är fortfarande sjukt nöjd med den. Och. Efter några sega och därför småtrista veckor på jobbet har jag fått ett par riktigt bra och lärorika saker att jobba med. Träffade PT-Harry som återigen var på hugget; det är spännande med PT, jag skulle aldrig träna som jag gör med honom om jag var själv i gymmet. Dels är det ju väldigt skönt med någon som tar fram och plockar undan allting, bestämmer övningar och hur många osv. Men framförallt vore det aspinsamt att ge efter som jag annars gör när han står där och peppar och pushar.
Har haft date night med Lilla Räkan ikväll (alla andra är borta). Vi körde vår klassiker: joggingtur (4 km), pastamiddag, två avsnitt Walking Dead och nu häng vid varsin skärm.
Men. Parallellt med allt detta har jag hela tiden tänkt på det jag fick reda på igårkväll, nämligen att en kursare till mig dog i onsdags. Vi har inte setts på tio år och hon och jag har aldrig varit nära så det är ingen sorg för mig. Det jag - förstås - tänker på är hennes familj, alla hennes nära, att det lika gärna kunde varit jag eller någon som är mig nära. Att det är så slumpartat vem som får leva ett helt liv och vem inte. Fyra av mina kursare har dött redan (som jag vet), det är för många. Vi är 40 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar