bacillskräck

För er som känner mig är det förstås ingen nyhet att jag har en latent bacillskräck som jag ibland måste stävja. (Svägerskan M påstår att jag har OCD och brukar ge mig en egen flaska handsprit när jag hälsar på hos dem.)

Men. Iallafall. Mot denna bakgrund blev jag ganska förvånad idag när en av herrarna på jobbet kom in i mitt rum och berättade om en troligen påtänd snubbe som han och en kollega stött på under lunchrasten. Denna snubbe hade kaskadkräkts utanför vår arbetsplats och sedan gått till bankomaten precis bredvid vår port och tagit ut pengar. Både han och kollegan blivit helt förskräckta och skyndat sig in till kontoret och toktvättat och spritat händerna ("utan att ta i en enda dörr", som han sa). Så jag är inte ensam med min kräkfobi. Skönt.

Å andra sidan kommer jag inte kunna använda bankomaten på flera veckor nu. (Kanske ska fråga hyresvärden om det finns någon högtryckstvätt jag kan låna?)

In my clutch

Hittade en fin och lite vemodig låt av min nya favorit Nina Kinert som som jag ännu inte riktigt analyserat. Är därför lite osäker på vad låten handlar om men stämningen den förmedlar passar fint för mig idag.

2013. Blodets år.

Morr. 2013 har fortfarande inte imponerat på mig alls. Såklart det inte bara är sorg och bedrövelse och elände men jag hade (har fortfarande) en del förhoppningar för året.  Men hittills... jag vet inte.

Några privata och för mig viktiga saker (som jag inte riktigt kan påverka själv) som jag trodde skulle bli bättre har snarare blivit sämre. Och saker jag kan och försöker påverka svappar lite fram och tillbaka. Men, också viktigt: yrkesmässigt har det gått försiktigt uppåt till det bättre. Det måste jag ändå ge dig och tacka dig för, 2013.

Sweet

Idag hände förresten en sak som händer mig väldigt sällan. Jag har idag lyssnat på en låt som definitivt platsar på min all-time tio-i-topp-lista. Ni vet, listan över de bästa låtarna någonsin i hela livet. Ni fattar. 

Men, nå, den här fantastiska låten. En person som står mig väldigt nära tipsade om den. Låten är förstås speciell för den personen också, vet inte riktigt skälet men jag tror jag anar. Nu tänker jag att jag a) måste berätta för personen i fråga hur glad och tacksam jag är att h*n tipsade om låten och b) måste se till att jag inte lyssnar sönder den (vilket jag ofta gör med låtar jag gillar tyvärr). Idag när jag lyssnade på den började jag förstås gråta. En ny vana hos mig att gråta till musik. Men varför inte, det är ganska befriande när det händer. 

Nedan en video med låten. Jag vet ännu mycket lite om sångaren, Ryan Adams. Ska plugga på och lyssna lite. Men iallafall. En bit in i låten faller fantastiska Emmylou Harris in i sången. Helt f*cking underbart om ni ursäktar uttrycket.

Halkmamman

Update: M skjutsade Pluttskrutten, Skorpan och mig till det jag trodde var ett barnkalas. Det visade sig vara en barn-, kompis- och släktkalas. Med lunch- och tårtbuffé uppdukat utomhus. Otroligt ambitiöst och väldigt trevligt.

Pluttskrutten, Skorpan och jag promenerade hem (Skorpan i lånad vagn). Pluttskrutten har blivit så stor, hon knatade glatt de fem kilometrarna (<-- heter det så? kilometrarna?) hem i jättebackig och bitvis isig terräng. Jag var inte lika snajsig som Pluttskrutten utan halkade omkull i världens isigaste (och längsta) uppförsbacke nere i Årstaviken och skrapade sönder några knogar. Funderar på att lägga upp en bild på eländet men är rädd att ni slutar läsa bloggen för att det ser så grisigt ut.

Kortvecka

Det har varit påsklov i veckan och alla barnen har varit utackorderade. Jätteskönt på sitt sätt, men inget att blogga om som ni märkte. Jag har haft mycket på jobbet, men känner mig väldigt ineffektiv. Delvis beror det på att det är lite turbulent på jobbet, vilket tar energi. Och sedan har jag inte riktigt haft fokus och har inte kunnat tvinga mig till det. Men - M och jag har haft kvällarna lediga, härligt och ovant.

Igår kom alla raringarna hem igen. M och Lilla Räkan var på bio igår så Pluttskrutten och Skorpan och jag åt tortellini med Pappans hemliga sås och byggde Briotåg. När de små lagt sig bölade jag till Skavlan när Vladislav Savic talade ut om sitt spelmissbruk. Också ett fredagsnöje.

Idag en alldeles vanlig lördag. Simskola, barnkalas. Har vi flyt packar vi ned påskpyntet också.

Bulletproof

M, Lilla Räkan, Pluttskrutten och Skorpan åkte till landet igår; jag stannar i stan för att jobba. Bra beslut för jag hade antagligen havererat av stress annars. Fick iväg en av tre påskleveranser igår kväll, two to go nu.

Men så konstigt det är att vara här hemma utan de andra. Någon timme eller så var det lite skönt (lite), men sedan började jag längta efter barnen. (Efter M också så klart :-)  ) Svårt att förstå hur det skulle vara att leva utan sina barn. Jag antar att de som har det så vänjer sig vid det, för att de måste. Men tanken på att barnen skulle växa, leka, äta, sova, sjunga, bråka, skratta och gråta utan att jag är med är skrämmande och märklig.

Sprang förresten min första riktiga runda igår sedan i november. Asjobbigt och aslångsamt. Men det finns hopp. Hittade en ny låt som det gick bra att springa till också (otroligt infam text: "This time baby, I'll be bulletproof", men okej). Lyssnade på en del av p1-dokumentärs serie Narkotikalandet medan jag sprang också. Lyssna (ni hittar alla tre delar på www.sr.se/p1), hur bra och hur deppigt som helst. 

Nu skall jag plocka upp mitt avtal igen.