Skidskola

Det tar sig. Skorpan har nu haft skidorna på sig två skidlektioner i rad med avbrott för pick-nick-lekar med läraren som heter Johan. Lilla Räkan får börja i fortsättningsgruppen imorgon och är ganska stolt tror jag. Pluttskrutten åkte i en liten utstakad slalombana idag. Otroligt egentligen, häromdagen kunde hon knappt stå på skidorna.

Pluttskrutten är för övrigt galet lik mig som barn (nu menar jag inte till utseendet), går saker inte som hon vill, t.ex. om hon ramlar ur liften eller inte lyckas svänga som hon hade tänkt sig, blir hon jättearg. Jag blev också alldeles galen när sånt hände mig när jag var liten. Det sägs att jag ramlade och började blöda från läppen en gång i åttaårsålden och vägrade tillstå att jag ramlat utan bara "hukat mig". Tror Pluttskruttens strategi är bättre. Hon är helt prestigelös. Hon kör så länge det är roligt och sedan slutar hon.

Sportlov

Ytterligare ett sportlovsdygn går snart till ända.

Har lyckats att leva i stunden ganska mycket (ursvårt tycker jag), vilket förstås för det goda med sig att jag kan ha genuint trevligt och roligt och vara harmonisk och lämna allt det andra utanför en stund. Vaknade dock vid tretiden inatt och tänkte en massa snurrigheter. Min vän M har lärt mig att något ämne i kroppen (om det nu är kortisol eller melatonin eller vad det nu är) har sin dassigaste nivå mellan 3 och 4 på natten, vilket gör att man tänker helt knasigt då. Alltså ska man inte bry sig om det hjärnan ställer till med under den tiden.

Iallafall. Det är jättehärligt att vara tillsammans hela familjen. Ingen som har externa förpliktelser. Dagen går och vi gör och upplever en massa utan krav. Jag har också lyckats hänga en stund med varje barn för sig. Svårt att hinna med det annars. Och så fick M och jag till och med en bilfärd på 2 x 10 minuter för oss själva idag. Icke att förakta.

Plastmamman skidar igen

Vi är på sportlov. Fjällstugesemester.

Det har varit ett jättebra första dygn. Resan hit gick bra, men jag var av någon anledning lite uppstressad och drömde natten innan att vi körde av vägen och att olika delar av familjen strök med. Fanns ingen anledning till oro dock, det var ett par-tre minusgrader, klart och soligt när vi körde. Men ok, nog om bilresan.

Idag har alla barn haft skidskola. Pluttskrutten tjöt av glädje och bubblande av iver att berätta om sina snälla fröknar, maskoten som hälsade  på och glasstruten man ska göra med skidorna. Skorpan tyckte hela skidåkningsprylen var helt förskräcklig (jag var med henne på hennes lektion, eller ja, vi gick efter halva) och var både rädd och ledsen. Inser att hon är ganska liten ännu (3,5 år) och dessutom inte den modiga och äventyrliga sorten. Lilla Räkan har åkt några gånger tidigare men nu har det verkligen lossnat. Jag lurade honom att åka i en röd backe och det gick jättebra. Lite stolt faktiskt, fast det är hans egen förtjänst.

Min egen åkning så... Hrm. Jag har inte åkt på sex år. Har fått låna världens ballaste off pist-skidor (otroligt generöst) med randonnébindning av min vän E. Alla skidlärarna såg helt impade ut när jag kom bärandes på dem. Kanske var de inte lika impade när jag sedan ramlade av rullbandet i knattebacken. Haha. Men iaf. Jag åkte en liten stund på egen hand när Lilla Räkan hade skidskola. Faktiskt lite förvånad att det gick helt okej. Jag är verkligen inte världens bästa skidåkare men tror jag åker stabilt (fast ganska brett mellan skidorna och med ankstjärt).

Dagdrömmer nu om en alpsemester. Ni vet de där soliga vinterdagarna, när man tar liften upp till någon topp på morgonen och sedan bara åker och åker och åker i kilometerlånga backar. Min strävan är att få hela familjen dit. Min gissning är dock att Skorpan behöver några år på sig för att uppskatta skidåkning från alptoppar.

Namnbyte?

Funderar på att byta namn på bloggen (är allvarlig nu). Plastmamma var det länge sedan jag var, eller jag känner mig inte alls så nu för tiden. Jag funderar numera sällan på omständigheten att jag inte är Lilla Räkans biomamma och än mindre på vad andra människor tror, tycker eller tänker om den saken.

Lilla Räkan har tidigare sagt att bloggen borde heta Järnmamman och M har föreslagit White Trash-mamman. Även om White Trash förstås känns väldigt angeläget så har jag funderat på "kontorsråttan". Eller något mer poetiskt som "snöblandat regn" eller "you know you're right". Eller "pushing 40", moahaha.

Vet ni vad som hände nu ikväll? Jag lagade så god mat så att jag glömde att jag har ont i ryggen (har inte mäktat med att gnälla över det också). Ibland förvånar jag mig själv.

Gnällvarning

Med ovanstående rubrik tänkte jag att ni som inte orkar eller vill höra mer gnäll från mig helt enkelt kan strunta i att läsa mer. Fast egentligen, jag behöver kanske inte ursäkta mig för att jag gnäller på min egen blogg? Gnäller jag av mig här blir jag kanske också trevligare ute i verkligheten (inte säkert dock, ni som känner och umgås med mig får kanske höra ganska mycket gnäll ändå).

Hursomhelt. Min kollega C har spått att 2013 blir blodets år. Hittills kan jag inte säga annat än att hon verkar ha rätt. Jag är inte imponerad av det 2013 haft att erbjuda. Jag vet att allt är relativt och att 99,9 procent av världens befolkning antagligen har det värre än jag. MEN. Det är en sak som jag inte riktigt får ordning på, eller jag ser ingen riktig väg ur det, och det tär. Det kryper liksom in under mitt skinn och svärtar ner mina tankar och jag blir inte riktigt av med det. Ingen situation är hopplös och det är klart att jag inte har gett upp hoppet, men jag har just nu svårt att tänka alltigenom positivt.

Men om jag nu ska försöka få lite perspektiv på saker och ting. Min kollega och frände S är borta från jobbet några dagar för att ett av hennes barn opereras idag. Fick en klump i halsen när jag fick se en bild på honom i sjukhuskläder. Det är ett standardingrepp vad jag förstår och inget dramatiskt egentligen, men jag, som inte känner honom mer än litegrann, blir ändå lite darrig när jag tänker på det. Lilla pyret. Kan knappt föreställa mig hur föräldrarna har det.

Tack för er tid. Nu ska jag foka lite på annat.

Söndag

Vaknade imorse och trodde det var måndag, väldigt skönt att jag hade fel. Lilla Räkan sover hos grannen så småaporna (Pluttskrutten och Skorpan) härjar helt fritt är hemma.

I övrigt, jag vet inte. Jag kommer liksom inte framåt i de frågor som bekymrar mig, både jobbmässiga och privata. Jag är inte bedrövad men inte heller överdrivet uppåt. Så just nu väljer jag att lägga alltsammans på hyllan, så får det ligga där och damma. Eller det är ju lättare sagt än gjort, men jag försöker ta inställningen att inte oroa sönder mig för saker jag inte kan göra något åt.

Från det ena till det andra, imorse i DN läste jag det klokaste jag läst om kvotering på mycket länge (smarta Åsa Beckman): http://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-beckman-okej-att-bli-befordrad-for-meriten-att-vara-kvinna Funderar på att skriva ut det och sätta på anslagstavlan på jobbet.

Vad ska du bli när du blir stor?

Igår diskuterade barnen sina framtida yrkesplaner.

 

Lilla Räkan skall först bli fotbollsproffs och senare grafisk designer eller filmproducent. Pluttskrutten skall bli städerska. Skorpan satt och hojtade ”journalist, journalist, jag älskar journalister” genom stora delar av samtalet. (Kanske har detta att göra med att Nina Kanin i Bamse är journalist på Folkets Blad.) På Ms fråga ”Jaså, vill du bli journalist?” svarade hon dock: ”Nej, Kattonaut eller Kosmomus”.

 

Man kan säga mycket om Skorpan, men förutsägbar är hon inte.