Jag brukar älska rutiner och vardagar. Men just nu tycker jag allt sånt känns helt segt. Jag brukar bli lugn av att veta vad jag ska göra under dagen, stiga upp samma tid varje dag, ta hand om barnen, åka till jobbet, äta lunch vid samma klockslag, gå hem, fixa mat, handla, tvätta i tvättstugan, baka bröd, fixa med barnens aktiviteter, gå på möten, svara på mejl. Jag älskar sånt. Egentligen.
Men nu. Jag tänker hela tiden att jag inte vill. Inte på ett deppigt sätt, utan lite obstinat. Sköt er själva. Jag har ingen lust att vara service minded på jobbet, inte lust att köpa nytt färgtvättmedel, inte lust att stiga upp när klockan ringer.
Min väninna K som jag pratat med detta om säger att detta är ett sundhetstecken och att de allra flesta människor känner så inför vardagen och att det är därför de längtar efter helgerna och semestern hela tiden. Att det snarare är lite knasigt att som jag gå igång på vardagsschemat och deadlines.
Kanske har hon rätt. I så fall finns det kanske hopp om mig också, haha. (Och ni kan vara lugna, jag kommer att fortsätta ta hand om vår smutstvätt, laga vettig mat på vettiga tider och se till att barnen inte kommer för sent till sina skolor.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar