Mitt i en överfylld jobbvecka. Barnen utlokaliserade och tur är väl det för jag har supermycket att göra och behöver jobba hela helgen. Har alltså egentligen inte tid att skriva det här men det är en sak jag faktiskt måste skriva av mig om.
Jag har jobbat ganska mycket med en hyfsat nyanställd kollega på sistone. Jag gillar den här personen, hen är en typ av personlighet som tilltalar mig: rolig, självironisk, okomplicerad, chosefri och omtänksam. Men jag har tänkt ett tag är det är något med personen ifråga som är ovanligt, något som bekymrar hen. Jag är inte så känslig för stämningar, jag kan inte läsa av en människa direkt när jag träffar honom eller henne för första gången men med min kollega har tänkt att det är något.
Idag berättade hen för mig och det gjorde mig alldeles matt och ledsen och bedrövad. Jag tycker så synd om hen, ingen kan ändra något och hen hanterar det så bra. Vi har inte alla samma förutsättningar, det är en myt. Och den här personen, ja jag vet inte vad jag ska säga. Är en hjälte.
Jag måste bara sluta tänka på det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar