farfar

Åh, vad märkligt. Jag började helt plötsligt längta efter min farfar. Han är död sedan länge, men utan förvarning började jag längta efter att få sitta i hans kök och äta bondomelett utan lök (för det gillade inte han) och hårt tunnbröd med extrasaltat bregott och lyssna på hans gamla ordvitsar.

Farfar var helt super: Jag fick alltid, alltid vildhallon och glass till efterrätt när jag var där. Farfar var poliskonstapel, hade storlek 47 i skor och var helt opraktisk. Ofta trampade han sönder leksaker av misstag, men köpte alltid nya. Fast han inte kunde ett ord tyska läste han tyska barnböcker för mig. Han skrev långa maskinskrivna brev om kärnkraft och riksdagsval till mig innan jag ens gick i skolan. Varje jul diktade han obegripliga julklappsrim. Han kunde absolut inte fläta mitt hår och brydde sig inte heller om jag gick i nattlinne till efter lunch. Som barn tröttnade jag aldrig på hans skrönor om hur han fångade kräftor med tårna och vallade får som pojke.

Jag vet inte varför farfar dök upp i mitt minne just precis nu. Jag saknar honom iallafall.