Ibland tvivlar jag verkligen på min förmåga som potentiell förälder och plastdito. Jag är en ganska hetsig och otålig person och kan därför bli näst in till galen när det tar lilla räkan en kvart att få på sig ett par strumpor eller när han äter tre riskorn i taget istället för att ta normala tuggor. När vi träffar andra barn inser jag att han är en ÄNGEL. Han skriker aldrig i leksaksaffärer, kör aldrig utpressning (i stil med "jag kommer bara med om jag får en glass"), börjar inte gasta som besatt om han får grönsaker till maten osv. Och ändå kan jag vara så otålmodig. Känns otacksamt mot stackars lilla räkan.
Men sedan, när vi kryper ned under lilla räkans täcke och han vill leka att vi är surikater och att jag är en surikatmamma som hittar ett övergivet litet surikatbarn (dvs. honom) förstår jag vilken tur jag har som får vara en del av lilla räkans familj och att han - trots mina stressutbrott - verkar tycka om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar