Jag läste om tredagarsgråten någonstans, dvs. att nyförlösta kvinnor bölar för att allt är så underbart, eller för ingenting. Jag måste ha fått tiodagarsgråten eller nå't liknande. De senaste dagarna har jag bölat för att Pluttskrutten är så liten, för att hon är så söt, för att hon behöver mig, för att hon har hela livet framför sig och livet är fullt av bekymmer, för att hon är ovetande om allt detta. Jag gråter för att jag bråkar så mycket lilla räkan, för att lilla räkan fortfarande vill att jag skall ligga i hans säng tills han somnar. Priset tog jag ändå igår när lilla räkan skrev bokstäverna M och C (första bokstaven i mitt och lilla räkans pappans namn) med ett hjärta emellan med lingonsylt på sina potatisbullar. Jag var tvungen att gå in på toa och lugna ned mig. Detta måste få ett slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar