Min väninna E ringde mig när jag stod på skolgården och väntade på lilla räkan. Hennes mamma dog inatt. Hon hade också helvetes djävla skitcancer. Precis som lilla räkans mamma, Pappan, Ingrid och Wiveca. Och en massa andra som inte ville något hellre än att leva sina liv.
Samtidigt som E berättade hur det var när hennes mamma drog sina sista andetag dalade det gula löv över skolgården. Genom tårarna såg jag hur lilla räkan och hans klasskamrater sprang omkring på skolgården och Pluttskrutten låg och sov i vagnen. Döden och livet. Jag antar att det är så det ska vara. Det dör en massa människor som vi vill ha kvar, men det kommer också nya. Men det är så sabla orättvist. Es mamma hade nog gärna levat tills hon blivit mormor åtminstone. Djävla idiotcancer! Jag hatar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar