Ibland tror jag att det är på väg åt rätt håll med jämställdheten. Andra gånger tänker jag att vi är fast i 50-talet och aldrig kommer att komma vidare. Idag träffade jag en (manlig) bekant på stan som definitivt styrde in mina tankar på 50-talsspåret. Killen är förhållandevis ung, inte 40 än, och resonerar ungefär som min mormor.
Jag går som bekant runt med magen i vädret, så vårt samtal kom osökt in på när och hur länge jag ska vara föräldraledig. När jag sa att jag tänkte vara föräldraledig ungefär ett år sa han: "Men tar de emot så små barn på dagis?" "Nja", sa jag, "det kanske de gör, men barnets far hade nog tänkt att vara hemma något halvår också." Då säger killen: "Så modernt!" och sedan "Vad har han för ett jobb där han kan vara borta så länge?". Suck. Jag visste inte att han var en sån gammal stofil. Att gubbgenerationen inte går att förändra är en sak. Men när så många yngre människor inte förstår att vi lever på 2000-talet kommer inget någonsin att förändras till det bättre. Jag orkar snart inte ens blir upprörd längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar