Ibland liksom drabbas jag på ett svårförklarat sätt av ett konstigt vemod och tycker att vardagliga eller roliga saker är sorgliga. Jag blir gråtfärdig till synes helt utan anledning. Idag var en sån dag. När jag lunchade med Rara Väninnan kom jag att tänka på att Pluttskrutten snart kommer att äta riktig mat. Jag försökte visualisera hur glad hon kommer att bli när hon får sin älsklingsrätt, hur hon kommer att låta eller se ut när hon är hungrig eller när hon blir ledsen för att hon får något hon inte tycker om. Allt detta är mycket vardagliga ting som världens föräldrar är med om dagligen. Men för mig framstår det som supersorgligt.
Jag hoppas det beror på att jag ligger efter med sömnen och att jag är mitt vanliga cyniska jag igen imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar