I mars förra året lämnade jag in min favvoklocka, en riktig finklocka av schweiziskt märke som jag ärvt av min morfar, till en av stans fina svindyra urmakare för service eftersom den sackade. Det tog urmakaren nio månader att öppna klockan, konstatera att han inte kunde laga den, skicka den till Schweiz, få reda på att hans schweiziska kompisurmakare inte hade reservdelar till den schweiziska klockan, vänta på reservdelar och sedan få den "lagad" i Schweiz. Nio månader senare, i december, fick tillbaka jag min klocka, blankpolerad och med de utbytta delarna i en liten påse. Mot att jag betalade 7 000 kronor. Sju. Tusen. Kronor.
Men, trots allt, ett kärt återseende. Ett par månader senare bestämde jag mig för att börja använda klockan till vardags igen. Och konstaterade att den inte fungerade. Alls. Dvs sämre än innan sjutusenkronorsreparationen. Jag gick förstås tillbaka till urmakaren och skällde. Urmakaren sa att han inte kan veta vad schweizaren har gjort med klockan men att det är "konstigt" att klockan inte funkar. Han lovade att han skulle skicka tillbaka klockan till Schweiz men att det kunde ta tid. Detta var två månader sedan.
I nästa liv skall jag bli urmakare. Verkar soft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar