Löparbild. Farbröder.

Fick just en inbjudan till en löparträff jag går på (en gång i månaden bara), det är jättebra och effektiv träning, borde ske oftare men okej. I inbjudan låg den här bilden från en tidigare träff (i sensomras tror jag med tanke på grönskan och solen).



Mina tankar när jag ser bilden (det är alltså jag längst fram i rosa tröja och hårband med bananreklam på): 1) oklart varför jag ser så osannolikt glad ut (förstora upp bilden får ni se); vi sprang backintervaller, ungefär det jobbigaste som finns om ni frågar mig och ändå ser jag ut som om jag vunnit ett pris eller så och 2) kroppen är fantasisk om man tänker efter, för 3-4 år sedan hade jag aldrig sprungit längre än åtta kilometer och nu springer jag ändå milen på en acceptabel tanttid och har tagit mig runt på två halvmaror. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv.

En annan sak. Har två dagar i rad sprungit på f.d. kollegor (två män) som jag inte sett på flera år. Båda är födda samma år som jag och ser nu ut som farbröder. Detta är trivialt och ytligt av mig jag vet, men jag känner mig mycket äldre än annars när jag tänker på hur de ser ut nuförtiden.

Adios.