Livet låter mig leva med lilla räkan och Pluttskrutten. Det är en gåva. När vardagsrealismen slår till försöker jag påminna mig om det. Jag vill inget annat. De allra flesta människor jag möter blir glada för min skull, börjar berätta om sina egna barn, frågar en massa. Najs.
Men varför varför varför måste så många kvinnor leverera idiotiska kommentarer eller försöka övertyga mig om just deras åsikt är sanningen. Det är alltid bara kvinnor som håller på så här, när ska vi lära oss att vara snälla mot varandra? Det är allt ifrån att Pluttskrutten har för lite eller för mycket kläder på sig eller att hon "inte gillar att åka vagn/bäras i sele" till att lilla räkans och min relation är eller bör vara på det ena eller andra sättet eftersom jag inte är hans "riktiga mamma". Eller att lilla räkans pappa och jag måste gifta oss, eller köpa hus. Jag försöker att låta det rinna av mig, för om jag skulle ta till mig allt jag får höra skulle jag bli vansinnig. Bra dagar lyckas jag, men alla dagar är som bekant inte bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar