7 maj 2008

Münchhausen

Jag måste erkänna, igårkväll tittade jag på Dr Phil. Lilla räkans pappa suckade och skakade lite uppgivet på huvudet åt mig, men hey, I like Dr Phil!

Gårdagens program handlade om en kvinna som hade Münchhausens syndrom (föräldrar som hittar på - eller framkallar - symtom hos sina barn som de sedan övertygar läkare att behandla). Eftersom Dr Phil är ett amerikanskt program var detta naturligtvis den värsta storyn någon någonsin hört talas om; kvinnan i programmet hade nästan tagit kål på två av sina barn genom att blanda saker i maten så att de spydde/fick magåkommor, slagit dem så att de fick skador osv. Hon hade tvingat med sin äldsta dotter på 400 besök på akuten som alla var onödiga och hade troligen dödat sitt nyfödda barn.

Jag är rädd att outa mig som helt dum i huvudet nu men när en Münchhausen-expert beskrev tankemönstret hos mammor (som det oftast är) som drabbas av Münchausens syndrom så kunde jag på något sätt förstå hur de tänker. De triggas av den uppmärksamhet de får av vårdpersonal när de kommer till sjukhuset med sitt "sjuka" barn. Förmår man inte se några glädjeämnen i sitt liv kan jag förstå att uppmärksamheten och hjälpen man får av barnläkare känns underbar.

Fast programmet har fått någon slags tvärtomeffekt på mig. Nu vågar jag inte ens ringa BVC för Pluttskruttens utslag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar