Det hade varit ett mirakel om lilla Engla fortfarande varit i livet och mått bra. Trots att vi alla kanske anade så ville vi inte riktigt tro det.
Efter att ha läst artiklarna om Engla i tidningen imorse har min hjärna börjat producera bilder på hur gärningsmannen kan ha gått till väga. Såg han henne på cykeln och tänkte "henne tar jag", satte gasen i botten och slet in henne i sin bil? Jag tappar känseln i armarna, huvudet, överallt när jag tänker på hennes föräldrar och när de fick beskedet. Paniken Engla måste ha känt. Jag blir mitt primitivaste jag, helt ursinnig och vill hämnas. Som om det hjälpte.
Jag får samma känsla när jag tänker på lilla räkans mamma, min pappa och alla andra som inte fick leva klart sina liv. Faktiskt lite som efter den 11 september. Detta är en värld att inte vakna till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar